Uppståndelsen runt Metoo har visserligen minskat efter ett år – men det betyder inte att aktionen avvecklats.
Ett aktuellt exempel kom i dagarna från Bryssel. En grupp anställda vid EU-parlamentet har satt upp en gemensam Metooblogg för ledamöter som vill dela sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för sexuella trakasserier. Jeanne Ponte, medarbetare till den franska parlamentarikern Edouard Martin förklarade för tidningen EUobserver att en viktig anledning är att de policydokument som faktiskt finns mot sexuella trakasserier i de egna korridorerna inte används i tillräcklig utsträckning.
– Vi ser att det inte är prioriterat. Prioriteringen är det nya parlamentsvalet, konstaterar hon.
Det här innebär att vi på sikt (bloggen startar idag) kan räkna med ett antal nya vittnesmål från den EU-politiska arenan, och en inte särskild vild gissning är att även kända politiker så småningom kan komma att pekas ut. Enligt samma mönster som Metoo har följt i så många andra branscher.
Låt mig påminna om några av dem:
Skådespelare: #tystnadtagning
Jurister: #medvilkenrätt
Politiker: #imaktenskorridorer
Teknikbranschen: #teknisktfel
Lärare och elever: #tystiklassen
Journalister: #deadline
Idrottare: #timeout
Svenska kyrkan: #vardeljus
Psykologer: ”Om ni berättar lyssnar vi”
Akademiker: #Akademiuppropet
Räddningstjänsten: #larmetgår
Ridsporten: #visparkarbakut
Försvaret: #givaktochbitihop
Läkare: #utantystnadsplikt
Restaurangarbetare: #vikokaröver
Nattklubbsbranschen: #listanärstängd
Socialarbetare: #orosanmälan
Butiksanställda: #obekvämarbetstid
Byggbranschen #sistaspikenikistan.
Listan är långt ifrån fullständig, uppropen är många fler – och den är inte heller stängd. Fler upprop kan – och kommer att – följa.
Hur kan vi mäta vad Metoo lett till? Jag tror inte att effekten är mätbar. Vi kan visserligen lista sådant som att regeringen i vårbudgeten avsatte 25 miljoner för att förebygga sexuella trakasserier i arbetslivet via Arbetsmiljöverket och skyddsombuden. Vi kan mäta ett antal polisanmälningar, åtal och dömda förövare (några fälls andra frias – och det i sig säger egentligen ingenting om sprängkraften i Metoo). Vi kan mäta antalet föreläsningar, psykosociala skyddsronder och medarbetarenkäter om sexuella trakasserier. Allt detta spelar roll.
Men antagligen är den allra viktigaste konsekvensen av de olika Metoo-uppropen den gemensamma aktionen som leder till att individer hittar modet för att bryta tystnaden runt sexuella övergrepp. Vi finner styrkan att inte längre bära en påtvingad skam av att vara utsatt – och att i många fall inte ha lyckas försvara oss. Att tystnaden bryts är en seger i sig. Dessutom bygger vi en allians att stå upp för varandra. För ensam är aldrig stark.
Låt mig ta ett konkret exempel från en arbetsplats. I förra veckan föreläste jag om härskartekniker och en städerska berättade om en erfarenhet då en man på arbetsplatsen återkommande sökte upp henne kvällstid när ingen såg och kom med kladdiga kommentarer. Det skedde på ett sätt som varje gång gjorde henne både obekväm och rädd – men också ställd. Hon kom inte gång på något att säga eller göra. Men efter ett tag berättade hon därför för chefen, som svarade att hon skulle ta tag i saken, men måste fundera på hur.
Några dagar senare i lunchrummet är det snack om en kommande konferens. Mannen med de kladdiga kommentarerna frågar: Vad ska den handla om? Chefen svarar spontant: Ja, bland annat ska vi ta upp problemet med gubbsjuka gubbars kommentarer på arbetsplatsen.
I detta fall räckte det för att mannen skulle sluta. Tystnaden var bruten. En kvinna hade berättat, fått stöd av den hon berättade för – och mannens handlingsutrymme att fortsätta kränka utan rädsla för repressalier var brutet.
Visst har Metoo lett till segrar. Men kampen måste gå vidare. I helgen valdes den konservativa Brett Kavanaugh in i USA:s högsta domstol med 50 röster mot 48, trots att han anklagats för sexuella övergrepp av tre kvinnor. Hur ska vi tolka det? Det finns förstås olika sidor av myntet: En aspekt är att Metoos kraft inte räckt för att stoppa män i maktens högsta korridorer, trots allvarliga vittnesmål. Men låt oss ta fasta på den viktigare sidan av myntet: Att de kvinnor som vittnade om vad Kavanaugh utsatte dem för mer än 30 år sedan äntligen har brutit tystnaden och träder fram. Det är i sig banbrytande.
Det finns en enorm sprängkraft i att tystnaden är bruten, av städerskan på arbetsplatsen såväl som av Kavanaughs offer och i Bryssels korridorer. För i förlängningen leder det till förändring. När vi lovar varandra att fortsätta bryta tystnaden så vet vi samtidigt att många övergrepp på sikt kommer att förhindras innan de ägt rum.
Metoo innebär att handlingsutrymmet för förövare att begå sexuella kränkningar, övergrepp och trakasserier har minskat. Risken för uppmärksamhet och repressalier är överhängande – eftersom tystnaden är bruten.