Men trots kritiken får ”Sommar i P1”-recensionerna fortsatt stort utrymme på kultursidorna. GP, DN och Aftonbladet hör till medierna som dagligen fyller spalter med recensioner av varje program. Ett faktum som i veckan fick kritik - dessvärre av helt fel anledning. 

På Twitter rasade manusförfattaren och regissören Edward af Sillén i veckan mot att tidningarna kritiserar programmen som om det är ”någon jäkla bok” som sommarpratarna har släppt. 

”Nej. Sommarpratet är en gratis stund där en oftast offentlig person får berätta sin historia, på sitt sätt, hur fan hen vill.” skrev han och fortsatte: ”Jag upprepar; VARFÖR ska det recenseras? Med konsekvensen att berättarna känner sig blockerade, fler tackar nej och fler prat formateras till liknande mall.”

”En gratis stund” i etern inför en masspublik är en märklig tanke. Särskilt med tanke på räckvidden. Enligt Sveriges radio lyssnade 3 miljoner personer på sändningarna någon gång under sommaren 2022, i FM eller digitalt, vilket motsvarar cirka 35 procent av befolkningen. Veckoräckvidden var imponerande 1,6 miljoner poddlyssningar. Det ger en sagolik exponering.

Självklart ska sommarpratarna inte få använda sina 90 minuter till inlindad reklam för sin Person AB, och därpå förvänta sig att slippa kritik eftersom de varit så bjussigt SJÄLVUTLÄMNANDE™.

All kritik är inte hat eller personpåhopp. 

Om den ”blockerade” räds kritiken – säg nej och skriv dagbok istället? Där får man skriva hur patetiskt man vill utan att någon klagar på ”bristande nerv”. (Fråga bara min egen melodramatiska dagbok med navelskådande svammel.) 

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att kultursidorna blåser upp ”Sommar i P1” till en position den inte riktigt förtjänar. Inte längre. Måste varje enskilt program verkligen recenseras, när inga andra program ges samma stora uppmärksamhet? 

Sedan många år tillbaka har pratpoddarna tagit över som det främsta formatet för självframställning, både för etablerade och aspirerande kändisar. Man kan tycka att det borde påverka Sommar i P1:s särställning, men Sveriges Radios rapport om rekordlyssningen visar snarare det motsatta. 

Vad säger det att Sommar i P1 fortfarande har en given plats på kultursidorna och i poddspelarna, när det personliga berättande numera finns överallt, året runt? Ett självklart svar är att programmet är en institution som - trots kritiken - fortfarande är förknippad med public service-kvalitet. Det är också lika mycket semester som att läsa i hängmattan, mula ansiktet med jordgubbar och att vråla till Bruce på Ullevi. Och det ska vara som det alltid varit, även när det är lite lagom bra.

I bästa fall är sommarpraten välberättade om intressanta ämnen. 

I sämsta fall är de kändis-CV:n utfyllda med sömn-framkallande och ytliga anekdoter. 

Men till skillnad från de slappaste pratpoddarna har de åtminstone ett manus. Det senare är allt för låga krav. Det måste få sägas. Men kanske måste det inte påpekas varje dag, i flera tidningar.

Efter åratal med samma typ av kritik får man kanske anta att det är exakt såhär P1 vill ha sina sommarprat. Ojämna, men med tillräcklig högstanivå för att vi ska fortsätta sträcklyssna i jakt på nästa somriga radiokick.