Jag tillhör kött är mord-generationen. Som 18-åring slutade jag äta djur 1995. Det första decenniet var jag strikt vegan men på grund av en generell slapphet i självdisciplinen, som kom med stigande ålder, är jag numera bara en simpel vegetarian som ändå hellre skulle dricka kiss än komjölk.

Även om 90- och 00-talets fokus mest låg på djurrätt så har vegorörelsen alltid varit medveten om köttindustrins gränslösa destruktivitet för klimat och miljö. Skövlingen av regnskogen, slöseriet med vatten, växthusgaser, pruttande kreatur – allt det som svennebanan och politiker med hjälp av Greta nu yrvaket börjar prata om, det sa veganaktivisterna redan för två decennier sedan. Inget här är nytt. Bara mer akut.

Ändrade livsstilar och slopad privatkonsumtion kommer inte allena att rädda oss. Det bevisar om inte annat siffrorna på att pandemins globala nedstängningar haft marginell påverkan åt rätt håll. Vår krönikör Rojin Pertow lyfte det senast för några veckor sedan och nu i veckan gick Meteorologiska världsorganisationen ut med att växthusgaserna skenar mot nya rekordnivåer. Vem kunde ana att den största boven inte är privatpersonens val, utan hela det kapitalistiska systemet?

Med det sagt: köttet på tallriken är en ärkeskurk. Det vet vi. Världens alla experter är eniga om att framförallt vi i västvärlden måste dra ner på, eller allra helst sluta med, allt som kommer av ko, gris, kyckling. Hela samhället måste ställa om, visst, så är det. Men i den processen kan insektsfarmer, som den chefredaktör Rebecka Bohlin besökt, snabbt komma att spela en viktig roll för framtiden. Även om jag personligen nog tycker det är rätt skruvat att köttmumsare hellre äter ohyra än, tja, slutar äta kött. Själv kommer jag nog inte i första taget att dumpa min sojaburgare för en insektstaco.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.