”USA:s president får Bagdad-Bob att blekna”.
”Den rena dårskapen i dagens USA liknar medeltiden”.
”Donald Trump kan skapa kaos – i strid med vetenskapen”.
”Också i vår tid kan en påhittad verklighet bli mer sann än den verkliga”.
”Sluta gäspa åt Donald Trump – innan han spränger hela huset i luften”.
Samtliga är rubriker på artiklar skrivna av Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, som under Trumps presidentskap inte kunde öppna munnen utan att börja vråla om den orangea faran. Han var som besatt: Under fyra år sjöng han ett amerikanskt rekviem så fort chansen gavs. Och åt chefen för DN Kultur ges chansen ofta. Ovanstående exempel är bara ett axplock.
Till Wimans försvar var han långtifrån den enda. I samma tidning publicerades kanske 4 000 krönikor där Andrev Walden förklarade att han inte visste hur han skulle prata om katastrofen Trump med sina barn.
Och även om det är roligt att håna malliga DN var övriga publikationer inte mycket bättre. Inte en dag gick utan att någon av kultursidorna bjöd på åtminstone en take om falska nyheter, missnöjda män i Mellanvästern, filterbubblor eller alternativa fakta. Den enda slutsats någon av dessa artiklar kom med var att den amerikanska demokratin håller på att dö och att detta är Väldigt. Allvarligt. Så. Att. Man. Häpnar.
Bidens vinst för fyra år sedan gjorde att fokuset i alla fall delvis hamnade på annat. Visst har det publicerats en del artiklar om amerikansk politik – jag har själv skrivit ett par – men inte alls i samma mängd som under Trumps första mandatperiod, och inte med samma dum-apokalyptiska ton.
Det har varit skönt med en paus från undergången. Under hösten har denna paus dock fått ett abrupt slut. Samtliga tidningar, inklusive Dagens ETC, fylldes inför valet återigen med långa kulturartiklar om eventuell harmagedon.
Nu, när resultatet står klart, lär dessa bara bli fler.
Jag är inte – som vissa – av åsikten att kultursidor bör hålla sig utanför politiken. Tvärtom tycker jag att de är som bäst när de behandlar frågor om hur världen påverkar konsten och konsten påverkar världen. Men detta behöverinte innebära att man upprepar samma talepunkt om demokratins kommande frånfälle så många gånger att läsarna börjar önska att någon kunde skicka styrelsesättet till en klinik i Schweiz bara för att få ett slut på tjattrandet.
I en känd passage skriver Noam Chomsky:
”i de intellektuellas ansvar ingår att tala sanning och att avslöja lögner”. Även om det är högstämt och fånigt att kalla sig själv och sitt skrå för intellektuella, gäller denna regel, skulle jag hävda, även för svenska kultursideskribenter.
Den här gången kanske det till och med leder till att Demokraterna inser att de inte kan fortsätta ställa upp med krigsälskande nyliberaler i presidentval
Man kan förstås argumentera för att Wiman och kompani gör just detta när de gång på gång ojar sig över Trumps osanningar och farliga agenda. Man kan också hävda att de inte säger något deras läsare inte redan känner till och att artiklarna de skriver till en svensk publik knappast ställer några amerikanska politiker till svars.
Men även om man bortser från dessa faktorer finns ett stort problem. Till Chomskys regel skulle jag nämligen vilja lägga till något som för mig – och, antar jag, för de allra flesta som konsumerar kulturtexter – är minst lika viktigt: i ansvaret ingår också att vara intressant.
En bra kultursida erbjuder sin läsare fördjupning och nya perspektiv. Att om och om igen vråla att allt går åt helvete ger varken eller.
Det här är inte ett argument för att allt kommer gå bra. Det kanske går åt helvete, kanske blir det här faktiskt demokratins död. Trump är instabil och står för en politik som inte går att beskriva på något annat sätt än vidrig.
Eller så blir det som förra gången: mycket snack och mindre världsförstörarverkstad i ett land som gör helt störda saker oavsett vem som är president. Den här gången kanske det till och med leder till att Demokraterna inser att de inte kan fortsätta ställa upp med krigsälskande nyliberaler i presidentval (även om det nog är att önska för mycket).
Jag har ingen aning! Det har ingen annan heller. Och att gissa antingen det ena eller det andra kan kanske vara kul en stund. Men i längden är det inte särskilt intressant, och därför inget människor som arbetar med att tänka, läsa och skriva bör ägna sig åt.
Det svenska kommentariatets inställning till USA har skiftat flera gånger över decennierna. Under 50-talet såg giganter som Eyvind Johnson ett föregångsland som höll både fascismen och kommunismen stången; 20 år senare tyckte många att landet var djävulen.
Hela Sverige var under några år ett enda långt program där Johan Jureskog åkte runt i staterna och testade olika burgare
Denna syn på saken började försvinna med den nyliberala svängen på 80-talet och murens fall, men gjorde en comeback med anti-globaliseringsrörelsen och Bushs kriminella krig i Mellanöstern. Sedan kom Obama-erans Filip & Fredrik-ledda americana-vurmande; hela Sverige var under några år ett enda långt program där Johan Jureskog åkte runt i staterna och testade olika burgare,och det smittade förstås av sig även på kultursidorna.
Utan att ha läst allt känner jag mig säker på att ingen av dessa perioder gav upphov till lika många platta artiklar som det antal vi såg under Trump. Med det sagt kom de alla med sina egna problem, och en tillbakagång till någon av dem är knappast önskvärd, än mindre möjlig.
Vad vi som kulturskribenter kan göra istället är att strunta i skiten. USA är inte det enda i världen som betyder något. Vi kan tycka till om Kina istället, de har tydligen mycket på g, minst lika läskiga som Trump dessutom. Eller varför inte vargfrågan? Den rör alltid upp känslor. Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer dö av tristess om jag får fyra år till av panik utan mål eller mening.
När jag sitter och skriver detta publicerar Björn Wiman sin första artikel efter valet: ”Senast drevs han av förödmjukelse – nu av hämnd”. Ingressen lyder: ”Nu gäller det – också för oss som inte är amerikaner – att behålla förmågan att varje dag häpna över att det vi ser hända faktiskt händer”.
Snälla, häpna inte Björn. Du har häpnat tillräckligt. Häpna i alla fall på långt avstånd från oss andra.
