De är alla troligtvis utsmyckade med ett Frida Kahlo-motiv.

Samma massproducerade kopior av det svarta håret i flätor, de karaktäristiska hopväxta ögonbrynen, den röda munnen och den allvarliga blicken. 

Själv har jag både kuddfodral och väskor med hennes motiv (som jag visserligen inte använder längre) och när jag tog studenten fick jag såklart en Frida Kahlo-bok, eftersom det är den perfekta presenten från en progressiv förälder till sin unga dotter. 

Kahlo har nämligen kommit att bli den ideala projektionsytan för att kommunicera kvinnlig frigörelse och progressiva värderingar. En dröm för det kapitalistiska begäret att kommodifiera och suga varenda droppe ur.

FKC står för Frida Kahlo Corporation, ett företag som grundades 2004 med avsikten att kommersialisera hennes konst och sälja rättigheten till att reproducera hennes ansikte.

Kommodifieringen av ikonen Frida Kahlo är både ett uttryck för ”sälj en grej med en tjej”-strategin och att ”tjäna pengar på exotifiering av den Andra”-traditionen.

För marknadskrafterna bakom denna förvandling är hon nämligen den ultimata blandningen av cool tjej, självutlämnande konstnär och exotisk latinamerikansk kvinna – som dessutom går att projicera och materialisera på precis allt; tallrikar, trosor, dockor, tamponger, väskor, tekoppar, tequila, kuddar, tröjor, halsband.

Det finns i dagsläget inte en enda pryl som inte skulle kunna prydas av Frida Kahlos självporträtt, och det är så sorgligt. 

Hennes konst har förvrängts till ett undertryckt, feminiserat och ”whitewashat” feministiskt ideal för masskonsumtion som står i skarp kontrast till både hennes liv och konstnärliga strävanden.

Eftersom jag inte är ett medium (ännu) och kan prata med Fridas ande så är allt jag tänker bara kvalificerade gissningar, men med det sagt så är jag övertygad om att hon – marxist-leninisten och queerpionjären – inte skulle ha uppskattat vad man har gjort med hennes konst efter hennes allt för tidiga död.

Frida Kahlo, dotter till den judiska europeiska invandrarpappan och den av kolonialismen mixade spansk/urfolks-mamman, var tidigt medveten om sin familjs materialistiska förutsättninga och de ekonomiska och koloniala maktförhållanden som präglade det mexikanska samhället. Hon kom tidigt i kontakt med Zapatiströrelsen genom sin mamma, som tog hand om sårade gerillasoldater, och redan i gymnasiet blev hon en del av studentrörelsen ”Los Cachuchas” som kämpade för den mexikanska arbetarklassen och landets småjordbrukare. 

1928 gick hon som 21-åring med i Partido Comunista de México och började läsa det Kommunistiska manifestet, som kom att prägla både hennes konst och politiska ställningstagande under hela hennes liv. Samma år som hon dog 1954, målade hon till exempel tavlan ”Marxismen kommer att ge hälsa åt de sjuka”, och var under en period medlem i fackförbundet för konstnärer ”Sindicato de pintores, escultores y grabadores revolucionarios”.

Hon hade dessutom en kärleksaffär med Lev Trotskij när han mellan 1937-1939 levde i politisk exil i Mexico och bodde i Fridas blåa hus i Coyoacán. 

Frida Kahlos familj har under de senaste tjugo åren försökt stoppa flera av FKC:s samarbeten med multinationella företag. Ett exempel var när Puma förra året lanserade sin Frida Kahlo-kollektion ”She moves us”, som enligt det tyska sportmärket skulle uppmuntra kvinnor att inspireras av Fridas ”självständiga och oberoende attityd.”  

Familjen kunde dock inte få Puma att dra in kollektionen. Ett annat exempel är när Barbies grundare Mattel fick köpa rättigheterna av FKC för att skapa en Barbie-Frida med hennes karakteristiska kläder och frisyr (men utan mustasch och ihopväxta ögonbryn). Barbie-Frida såldes i hela världen, men Fridas familj lyckades stoppa försäljningen i hennes hemland Mexico. 

Den så kallade ”Fridamanían”, som intensifierats sedan FKC grundades, envisas med att presentera henne som en stark, levnadsglad och framgångsrik kvinna.

Men Frida Kahlo var inte en lycklig feminist med girlboss-attityd.

Hon var ett postrevolutionärt politiskt subjekt vars liv präglades av kommunism, kärlek och fysisk och psykisk smärta. En ”dålig” kvinna som hade alkoholproblem, inte födde några levande barn och blev konstant bedragen av en man hon älskade ända till sin död. En briljant autofiktiv konstnär som trots att hon bara hade två egna utställningar under sin livstid skapade tidlös konst som skildrade det som inte var möjligt att uttrycka och beskriva i ord; hur det känns när en järnspett genomborrar din kropp, när din man bedrar dig med din favoritsyster, eller att blöda ut ett dött barn som du burit i din kropp.

För det, och för hennes orubbliga tro på ett rättvist samhälle, älskar jag henne. Det är precis så hon borde bli ihågkommen.