Samtidigt går kriget allt sämre för Ryssland. Föreställningen om Putin som en mästerstrateg är sedan länge död och hans handlingar tycks allt mer regregierat till desperata svar på ukrainska aktioner. Han har helt enkelt förlorat det viktigaste i ett krig – han har tappat initiativet.
Armén räcker inte till
Mobiliseringen av minst 300 000 ryska soldater kommer inte lösa problemet. Ryssland gjorde precis som resten av världen under kriget mot terrorismen och slaktade sin försvarsmakt, lade ut vitala delar på entreprenad och hoppades att en mindre, men mer professionaliserad armé skulle räcka för att hantera militära konflikter i landets närområde.
Ifall Ryssland skulle bli hotat så kunde Putin alltid vända sig till sina strategiska robotförband och rikta stridspetsarna åt fiendens håll för att få motståndaren att backa. Det var och är deras fuck-off kapital.
När Ryssland nu upptäcker att deras professionaliserade armé inte längre räcker till så måste de återvända till la grande armée. Problemet är bara att – precis som med det svenska skolväsendet eller järnvägen – så kan man inte bara sälja och lägga ner alla strukturer för att med en fingerknäppning köpa tillbaka det. Det tar tid – lång tid – att återuppbygga en så komplex apparat.
Pressas tillbaka av Ukraina
Ryssland trycks tillbaka av ukrainska offensiver och vill för allt i världen få kriget att gå långsammare. De försöker köpa tid genom att mobilisera och gör då vad de alltid gör. De hotar med sina kärnvapen.
Precis som Adam Cwejman beskriver i Göteborgs-Posten ingår hot med massförstörelse i den ryska försvarsdoktrinen. Alla påstådda hot mot Ryssland ska bemötas med ett hot om en ännu kraftigare eskalering. Det var så kriget i Ukraina intensifierades den 24 februari och nu gör Putin det igen. Han testar vad varje dålig pojkvän gjort när sambon klagar på att han inte sköter sina hushållssysslor – han höjer insatsen. Älskar du inte mig för den jag är så kommer jag lämna dig. Risken är att sambon eller i detta fallet Ukraina svarar med ett uttråkat ”gör det då”.
Fastnar i ett missförstånd
Problemet med Cwejmans analys är att han inte förstår vad hotet faktiskt innebär eller vilken effekt kärnvapen har på krigföring. Han påstår att Ryssland endast har tillgång till icke-styrda så kallade taktiska kärnvapen. I den ryska arsenalen ingår flera robotsystem som kan leverera kärnvapen. Flera gånger under kriget har Ryssland avfyrat ballistiska robotar från Belarus. Systemet som använts har bland annat varit Iskander-M som med en precision på 1-30 meter och vars robotar kan bära en kärnvapenstridsdel. Cwejman menar att den ukrainska anpassningen till ryska raketer och granater gör att de är bättre lämpade för att hantera den typen av angrepp. Det beror troligen på ett missförstånd om vad ett så kallat taktiskt kärnvapen är.
För det första finns ingen tydlig definition av begreppet. Totalförsvarets forskningsinstitut pekar ut att den ryska definitionen utgår från de internationella avtal som begränsar strategiska kärnvapen. Det innebär att räckvidden på robotarna står i fokus och berör inte laddningen. De kan bära en laddning som är många gånger kraftigare än bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki och fortfarande betraktas som taktiska.
Det sista kriget
Det mest troliga är att Ryssland först skulle göra det tydligt att de ämnade att använda sina kärnvapen, medelst någon typ av varningsskott, innan de faktiskt riktade dem mot infrastruktur eller förband. Även om sådana laddningar skulle riskera att lamslå den ukrainska krigsmaskinen så skulle de skapa kraftiga reaktioner från västvärlden. Allt ifrån en sjöblockad av alla fartyg till Ryssland eller kryssningsrobotar mot förbanden som avfyrat kärnvapen är tänkbara svar.
Detta skulle troligtvis få Putin att fortsätta sin evighetsdans av hot och öka risken att han slutligen startade kriget som skulle bli vårt sista. För Cwejman har fel – ett kärnvapenkrig innebär precis det. Slutet på vår civilisation och antagligen allt mänskligt liv på jorden.
