Att avhandlingen är ett intellektuellt lapptäcke har redan slagits fast av flera kritiker, senast islamologen Torsten Jansson i Expressen.

Egyptson kan inte förklara varför han kallar svenska muslimska organisationer för ”enklaver” och verkar helt sakna förståelse för att religion tar sig olika uttryck i olika kulturella sammanhang.

Jansson, som satt i betygsnämnden, ville underkänna.

Men den främsta anledningen till att avhandlingen väckt så starka känslor är betydligt simplare än att den inte lyckas definiera begrepp eller ställer upp teser som inte går att motbevisa. På de 743 sidorna namnges mer än ett hundratal personer, som pekas ut som kopplade till trosrörelsen Muslimska brödraskapet.

Många av de utpekade förnekar bestämt att de ens kan associeras med rörelsens tankevärld.

Och ingen har fått svara på anklagelserna mot dem. 

Det är svårt att förstå hur ett sånt övergrepp motiveras, men vad jag kan förstå försvarar Egyptson sig med att namnen hämtats från ”öppna källor”. 

Kan Flashback så kan väl jag, tänkte filosofie doktor Egyptson.

Spektaklet hade nästan varit värt att skratta åt om det inte vore för en sak. 

Egyptson är inte ensam.

Det här är inte första gången svenska akademiker namnger individer (oftast muslimer) och tillskriver dem åsikter och religiösa uppfattningar utan att de får en chans att förklara sig. De senaste tio åren har flera liknande publiceringar gjorts av profilerade svenska forskare. Det handlar inte alltid om vetenskap i vanlig mening utan mest om så kallade ”rapporter”, som saknar krav på vetenskaplig metodik. Men då avsändarna är just forskare med hög trovärdighet blir slutresultatet samma – en stämpling som kan förstöra människors liv på ett irreparabelt sätt. Ett utpekande som gör att de och deras anhöriga kan förlora jobb, företag, offentliga uppdrag och uppehållstillstånd. I värsta fall blir de klassade som säkerhetsrisker.

Samtliga utpekanden handlar om individer som påstås vara politiskt och religiöst radikala. 

Det har visserligen blivit bråk varje gång, men publiceringarna har i slutändan inte fått några större konsekvenser. För författarna. 

Den så kallade Salafistrapporten (Ranstorp m fl, 2018) som sammanställdes av institutet Cats på Försvarshögskolan är ett välkänt exempel. Även den rapport om just Muslimska brödraskapet som publicerades av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2016 är ett annat fall där muslimska organisationer hamnade i skottgluggen.

Hit kan man även räkna Martin Kraghs omsusade rapport om putinism i svenska medier (2016) som publicerades via Utrikespolitiska institutet.

Man kan verkligen tycka vad man vill om dessa publiceringar, men som journalist tappar man ofta hakan.

Det som skrivs inom ramarna för media omfattas av ett strikt regelverk – det pressetiska systemet – där individens rätt står i centrum. 

Det som skrivs inom den akademiska världen är knappt reglerat och det saknas möjligheter för den som anser sig felbehandlad att få upprättelse. 

Kraghs rapport är ett illustrativt exempel, eftersom debatten som följde visade hur dubbla måttstockarna är. När Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg (transparens: min dåvarande chef) i sin tur pekade ut Kragh som klandervärd fälldes Aftonbladet av Medieombudsmannen och fick betala böter.

Kraghs rapport klandrades aldrig av någon nämnd.

Den nya lagen om etikprövning av forskning räckte uppenbarligen inte till för att stoppa Egyptsons åsiktsregistrering. Avhandlingen prövades aldrig eftersom arbetet inleddes innan lagen trädde i kraft. Och genom att sänka sin vetenskapliga standard, genom att publicera en ”rapport”, kan man undkomma det nya regelverket.

Den slaskigaste murvel på den mest skandalösa skvallerblaskan håller sig med andra ord med en etik som är skyhög jämfört med den akademiska. 

Det blir uppenbart när de båda världarna krockar. När Salafistrapporten presenterades för allmänheten kunde presskonferensen inte sändas i TV eftersom det skulle bryta mot alla regler.

När media på 60-talet fick sin nuvarande form av regelverk var det under hot om lagstiftning som riskerade att inskränka pressfriheten. Pressen räddade sin frihet genom att reglera sig själv. Det är dags för den akademiska världen att införa en ombudsmannasystem för den som anser sig felbehandlad. 

Att felaktigt peka ut någon som extremist kan krossa ett liv. Såväl den som utpekas som deras anhöriga kan åsamkas skador som varar i generationer.