Ett minne som etsat sig fast från tiden som lokalt skyddsombud är då arbetsgivaren, placerad snett mitt emot mig och iklädd en grå kostym, skjorta och slips, med en iskall blick som skar rakt igenom mig lät mig veta att ”vi tar det här på allvar Jenny, det här kommer att få konsekvenser”. Inför dagens arbetspass hade jag använt min lagliga rätt, eller skyldighet rent av, och stoppat arbete som vi i skyddsorganisationen bedömt var förknippat med omedelbar fara för hälsa och liv för våra arbetskamrater.
Jag har aldrig varit sosse, men skyddsombud – det kan jag verkligen säga att jag varit. Ett förbannat bra skyddsombud också. På jobbet resonerade vi, arbetsgivaren och skyddsombudsgruppen, fram och tillbaka, diskuterade och samverkade – för allas skull – oavsett fackliga medlemskap eller inte (de flesta var med i facket ändå, eftersom det är avgörande för att kunna få sina arbetsrättsliga rättigheter tillgodosedda också).
I vissa frågor, företrädelsevis sådana som rörde åtgärder som kostade pengar, kunde vi inte komma överens. I de lägena fick vi ta den ”hårda vägen” genom begäran om åtgärder och hänvändelser till Arbetsmiljöverket.
Det var inte bara ett otroligt fint uppdrag – det var också avgörande för otaliga förbättringar och åtgärder i arbetsmiljön. Sådana som arbetsgivaren borde ha genomfört och vidtagit på eget initiativ men som ... aldrig skulle ha genomförts utan skarpa krav.
Men uppdraget innebar också andra, mindre behagliga delar. Jag tog många smällar som en direkt konsekvens av att fullfölja det och fick utstå otaliga mer eller mindre indiskreta försök att mota ut mig från både gemenskapen och arbetsplatsen när arbetsgivaren tyckte att det var ”för mycket fokus på arbetsmiljön”. Det är något jag tyvärr är långt ifrån ensam om att ha upplevt. En tredjedel av alla skyddsombud har hindrats, var sjätte trakasserats och en tjugondel har hotats eller utsatts för våld.
Jag har faktiskt ingen aning om om någon av de andra skyddsombuden på jobbet var sossar. Det spelade liksom ingen roll, för vi hade gemensamt viktigt skyddsombudsarbete att göra. Visst kände vi av och pratade om politiska beslut som påverkade – som bara spelade arbetsgivaren i händerna och gjorde livet svårare för oss, på golvet, men annars fick man, om man nu ville det, hålla på med politik utanför.
Jag vågar dock påstå att jag varken på den arbetsplatsen, eller någon annanstans heller för den delen, träffat på ett enda skyddsombud som varit sverigedemokrat. Det verkar falla sig rätt naturligt faktiskt – den som sällar sig till ett parti som springer näringslivets och kapitalets ärenden är nog inte så intresserad, när allt kommer till kritan, av att stå upp för arbetstagarnas arbetsmiljö.
Jag höll alltid ihop det. Men så tillbaka till den där dagen då VD:n satt där, snett mitt emot, med sin blick och sina ord. Då brast det. När mötet var slut bröt jag ihop, tyngd till botten av alla otaliga illa dolda hot om konsekvenser för att ha utfört skyddsombudsuppdraget i bagaget. Att det då fanns en fackförening bakom mig var en räddning. Med ett par hundra medlemmar där på jobbet, tiotusentals i förbundet och flera miljoner i Sverige i ryggen kändes det faktiskt ändå lite bättre.
Utan dem, själv mot en arbetsgivare som lika gärna skulle kunnat missta skyddsombudsuppdraget för en driftstörning i produktionen, hade jag aldrig klarat det.
I dag är det skyddsombudens dag och då hedrar vi dem som hedras skall: alla skyddsombuden i Sverige, uppemot 100 000 stycken. De förtjänar en stor eloge för vad de gör och ska absolut inte att bli baktalade av okunniga och illvilliga politiker.
