Det enda jag är säker på är att Linda Skugge-gate handlar om Linda Skugge och hennes porr. Samtidigt är det väl egentligen henne som man försöker få texterna att inte handla om. Därför framstår debatten om Linda Skugges porrkarriär som symtomatisk för den svenska kulturjournalistiken.

Det finns en oklarhet som närmar sig osanning när Linda Skugge blir till ett exempel på flera saker samtidigt. Hennes status som tidigare feministikon, kulturkvinna, skribent och provokatör tycks vara nog för att hon även idag ska kunna användas som lackmuspapper. Frågan är för vad? Uppenbarligen en massa olika saker eftersom ingenting är särskilt tydligt.

I DN skriver Vesna Prekopic att Skugges Onlyfanskarriär är kvinnohat och förklarar vad Onlyfans ”egentligen” är. Irena Pozar skriver, i Aftonbladet, att Linda Skugge-gate handlar om så mycket mer än Linda Skugge. Eller kanske snarare att det borde handla om mer. 

Men hon skriver det med mindre moralpanik än Prekopic. Och visst, världen vore en bättre plats utan Onlyfans, som med så många andra kapitalistiska techföretag. Pozar skriver också att hon ”hatar att kvinnor fortfarande förväntas ta till sin sexualitet i tider av djup kris”. Verkligen. Men att Linda Skugge är på Onlyfans är väl knappast förväntat, vill jag ändå berömma provokatören och den självbetitlat dubbelmoraliska Skugge för.

Och det oväntade öppnar upp för de mer bejakande texterna. 

Som Lisa Magnusson som skrivit inte en, utan två texter om Skugge i DN. Hon skriver att Skugges porr ”piggar opp”. Eller Jenny Högström som, i GP, tar höjd och verkar vilja starta en ny hashtag, genom en melange av Britney Spears och terrorattacken mot Charlie Hebdo, med rubriken ”Je suis Linda Skugge”. Hon hyllar Skugges ständiga frifräseri. Att vara Linda Skugge har liksom ingen annan någonsin riktigt klarat.

Förutom möjligtvis August Strindberg då, om man ska tro Paulina Sokolow i Flamman. Likt Högström räknar hon upp saker som hon har gemensamt med Skugge. Som att vara medelålders kvinna, mamma, kulturskribent. De gemensamma nämnarna får skribenterna att relatera till henne. Jag kan inte låta bli att tänka att den tredje gemensamma nämnaren är den som är viktigast i sammanhanget.

Anna Gullberg skriver, i Expressen, hur beklagligt det är att alla dessa kulturredaktörer vände Skugge ryggen efter den infernaliska, underhållande och vassa recensionen av Kristina Sandbergs självbiografiska cancerbok, ”En ensam plats”. 

I en tid då recensioners relevans blir allt mindre var Skugges text en kioskvältare, men efterspelet blev tomatkastning bredvid samma kiosk.

”Expressens kultursidor stod öppna, men kultursverige vände henne ryggen” skriver Gullberg, någorlunda sant och manar de moralistiska kvinnorna att se sig själva i spegeln.

Åsa Linderborg kommer också till något slags försvar för Linda Skugge, i Aftonbladet. Och utan att egentligen försvara Skugges porr, men att hon måste få göra det. Linderborg problematiserar också andra kulturskribenters respons. ”Vi författare och kulturskribenter ser Skugges utvik och fejsar vår egen mardröm, att inte längre kunna försörja oss på våra ord och åsikter. Skugge är en av oss. Därför måste hon stötas bort”, skriver Linderborg.

Skugge själv hävdar att hennes Onlyfans ”bokstavligen” har räddat hennes liv och är ett sätt att finansiera sin träning, som ger henne den enda respiten från de ständiga smärtorna orsakade av Addisons sjukdom, och för att kunna ge sina barn ett lite bättre och dyrare saker. Det är förstås sorgligt. Men ska man tro henne så är det också allt det handlar om. Att det fått sådan uppmärksamhet är väl bra marknadsföring för den entreprenöriella Skugges sexarbete. 

För är det inte där debatten börjar och slutar? Med att Linda Skugge gör hård, masochistisk, plågsam porr?

Man debatterar hårdporr rik på BDSM-inslag som om att det för första gången är irrelevant. Efter tidigare och pågående debatter om porrskadade killar, som våldför sig på tjejer under sex för att de ”tror att det är så man gör”, känns det bisarrt att debatten om Linda Skugge blir något helt annat.

Är det för att hon är medelålders? För att hon är sjuk? För att hon har varit en av kvinnorna som nu skriver om henne?

Linda Skugge är inte August Strindberg. Hon är en kvinna som brukade skriva artiklar och böcker som nu främst försörjer sig på brutal hårdporr för att tjäna pengar. 

När skrivjobben sinar kan man också tjäna pengar som anställd i en mataffär. Det tycks vara bortom kulturskribenternas föreställningsvärld.

Linda Skugge representerar inte något annat än sig själv, bara för att hon en gång har varit lite inflytelserik och framträdande i den nyfeministiska rörelsen på 90-talet. 

Åsa Linderborg formulerar det väl när hon skriver: ”Linda Skugge vill att vi ska låta henne vara. Det är att be om alldeles för mycket, i ett land där ögonen snurrar så snart ämnet handlar om hur män och kvinnor är och bör vara.”

Ingen tycks riktigt vara överens om vad Linda Skugge-gate handlar om. Det är bara en sensationslystnad inför en piskad Linda Skugge som driver debatten.