Nog har hon rätt, rent statistiskt, men det är knappast så jag läser hennes kritik. Snarare lyser ett förakt mellan raderna:
”För det är inte subversivt eller upproriskt att ’prioritera att ligga i sängen och spela mobilspel’ framför att skaffa barn, som Sara Martinsson säger i en intervju att hon gör. Det är bara avvikande. Och det är helt okej, men det låter rätt tråkigt och meningslöst.”
En av Lyra Ekström Lindbäcks poänger är att bokens författare förväxlar att vara i minoritet med att vara förtryckt och att vara subversiv. Så kan man förstås se det.
Men i sin bok skriver Sara Martinsson om hur både hon och hennes barnlösa likar ständigt behöver försvara sitt val. Och hur psykologiforskarna Malin Ekelund och Karl Ask i en studie publicerad i tidskriften Social psychology 2021 visade hur människor ser på individer utan barn. Återkommande beskrivningar var ”självupptagna”, ”emotionellt instabila”, ”mindre kärleksfulla” och just Ekström Lindbäcks ”avvikande”.
Nog är detta ett slags förtryck?
Att det 2024 är kontroversiellt att ifrågasätta barnnormen är faktiskt förvånande. Finns verkligen så låg förståelse för att det kostar något att gå ifrån ideal som är så starkt förankrade kulturellt?
Deras berättelser får mammalivet att framstå som ett sätt att vara extra mycket kvinna på. En urkraft invirad i beige naturmaterial.
Visst har jag sett den strida ström av moderskapsskildringar i de senaste årens utgivning och kulturjournalistik, och följt mammalivet upplyftas till helighet av röster som fyrabarnsmammorna Anna Björklund och Helena Granström, där den senare uppfostrat samtliga barn utan barnvagn, napp eller nappflaska.
Något naivt har jag trott att detta upphöjda moderskap varit ett slags prestationsskryt: Se vad jag orkar – utöver min framgångsrika kulturkarriär!
Jag har avundats dem, ska villigt erkännas. Deras förmåga att gå upp så helt i barnprojektet.
Deras berättelser får mammalivet att framstå som ett sätt att vara extra mycket kvinna på. En urkraft invirad i beige naturmaterial.
Och det är just detta som Sara Martinsson skriver om i sin bok: Hur detta – i kulturen mycket utbredda ideal – får henne som barnlös att känna sig alienerad och mindre värd som kvinna.
Jaha, och vad ska vi med barn göra åt det, kan man förstås fråga sig. En början kan kanske vara att inte förminska erfarenheten till något tråkigt och meningslöst.
Men inte bara Ekström Lindbäck har låtit sig provoceras av Sara Martinssons undersökning kring det barnlösa livet.
I ett kapitel av ”Kvinnor utan barn” analyserar Martinsson hur dagens influencers kapitaliserar på sina barn, och hur denna reklam skapar ett underliggande motsatsförhållande:
Något som fått flera influencers att se rött.
I sin bok nämner Sara Martinsson bland annat ”hipstermamman” Sandra Beijer, ”lantismamman” Clara Lidström, ”entreprenörsmamman” Isabella Löwengrip och barnmorskan Asabea Britton. Hon analyserar konsumtionskulturen kring dessa och deras likar.
”Poängen med reklamen är inte att sälja på mig hudkräm och nappflaskor. Den är att sälja på mig en hel livsstil. Blir jag också mamma måste jag återkomma som konsument, igen och igen och igen.” skriver Martinsson.
Hon menar att influencers parförhållanden, precis som deras bebisar blir nödvändiga accessoarer för den som vill samla statusmarkörer. I sin bearbetning av kapitlet till DN kultur skriver Martinsson också att ”ett barn alltid bör finnas i centrum av varje kvinnas livsberättelse. I alla fall om hon vill få riktigt många lajks”.
”Sexistiskt” kallar Clara Lidström denna kritik i podden ”Wollin & Clara”:
– Kvinnor kan aldrig bara göra saker. Vad du än gör går det att dra några jävla politiska poänger på det. Nu tjänar kvinnor pengar på sådant som andra kvinnor har gjort gratis, det borde vara en fantastisk utveckling, men det är inte okej att göra det, men det är heller inte okej att gå hemma och inte tjäna pengar på det för då är man ett offer för patriarkatet, säger hon.
Sandra Beijer skriver på sin blogg:
”Men jag och flera andra Martinsson nämner, har inte blivit influencers på grund av våra barn. Jag har bloggat i snart tjugo år och haft barn i två av dom. Ändå är moderskapet essensen av mitt influencerskap enligt Martinsson”.
Det må vara irriterande för dessa influencers, som förstås är mer än bara mammor, att reduceras till sina föräldraskap. Men det gör inte att Sara Martinssons argumentation om det kapitaliserade moderskapet faller.
Istället för att förklara varför de kapitaliserar på sina föräldraskap skiftar Clara Lidström och Sandra Beijer fokus från den egentliga kritiken och ropar: Men männen då? Varför kallas inte de för pappabloggare?
Sara Martinsson stöttar sig i sin analys på historikern Cristopher Lasch, som menar att reklamens främsta syfte är att fylla det där smärtande hålrummet som vi alla bär på.
För den barnlösa kvinnan når det patosspäckade budskapet ända in i livmodern
Hon skriver om mammareklamens inramning, och hur den lockar med drömmen om det perfekta livet. De perfekta barnkläderna, maten och hudvården.
Influencers ”samarbeten”, som det så fint kallas, bygger på att mottagaren ska bli missnöjd med sitt liv och därför behöva konsumera. Detta gäller inte bara de influencers som också är mödrar, men för den barnlösa kvinnan når det patosspäckade budskapet ända in i livmodern.
”Fram växer också en känsla av otillräcklighet. Varför sitter jag här ensam och barnlös i min orenoverade tvåa, med ett livspussel värdigt en genomsnittlig pensionär?” frågar sig Sara Martinsson.
Christopher Lasch förklarar den underlägsenhet hon känner med att marknadsföringen av moderskapet också gör hennes känsla av att vara fel, ”alienerad”, till en vara: ”Reklam institutionaliserar avund”.
Det hade varit mer intressant att höra Clara Lidström och Sandra Beijer reflektera vidare kring hur de känner inför att fronta den säljbara familjenormen, än att dra slentrianargumentet ”men männen då” och att vi borde "lämna kvinnor ifred".
