Under olika epitet och med varierade ingångsvinklar diskuteras det kön som nyss var överlägset nu på kultursidorna som att det är en mörk kontinent. Ett okänt objekt som inte bara går att spekulera kring utan också går att exploatera och påverka i den riktning som är i linje med den aktuella skribentens egna intressen.
Om det största problemet är att män upplever livet som meningslöst, att de är värdelösa på att dejta, att de slåss, att de har erektionsproblem eller att de är ensamma beror på vem som skriver.
”När ska vänstern börja erbjuda männen ordning i en värld av kaos?” frågade sig Payam Moula i Svenska Dagbladet under helgen och fortsatte med att presentera en lösning i form av Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell. Enligt Moulas smicker skulle Klenell kunna fungera som en vänstermotsvarighet till Jordan B Peterson eftersom Klenell ”tycks ha tagit sin allvarliga sjukdom med ett stoiskt lugn, bemästrar språket och lägger ut bilder från gymmet (han verkar stark)”.
Det dröjde inte lång tid innan Myra Åhbeck Öhrman kom med mothugg. Enligt henne kan lösningen på strukturella problemen aldrig vara upp till individen.”Även om varje enskild man bäddar sin säng, tar på sig en kavaj, till och med hittar jobb och fru, kommer det aldrig att stoppa de eskalerande klassklyftorna eller skogar från att brinna som en följd av klimatförändringar. Därför kommer det heller aldrig att fylla det meningslösa hålet i kavajmannens själ” skrev hon i Arbetet (19/6).
Antingen ska alltså männens känsla av meningslöshet botas av en kille som lägger ut gymbilder eller genom att skogsbränderna stoppas. Båda förslagen är bisarra, men de är också symptomatiska för vår tid. Ska männen bli mjukare? Hårdare? Ska de bli bättre på att ta initiativ och uppvakta eller vara mer inlyssnande? Är de offer eller förövare? Är det som saknas en en stark fadersfigur eller en stark välfärd? Anna Bergengren klagade nyligen i Göteborgs-Posten över ”fina feministkillar” som läser Judith Butler men aldrig låter henne komma och dessutom är ihop med någon annan (om denna manstyp verkligen existerar eller om resonemanget är baserat på en dålig natt i Bergengrens liv kan man spekulera kring). Nora Adin Fares skrev tidigare i våras i Dagens Nyheter om att hon flydde till Italien för att slippa projektleda och betala för dejter med svenska män. Efter några månader på kontinenten verkar hon ha ändrat sig. I en intervju med SVT förklarade hon nyligen att hon nu saknar att ta notan.
Åsikterna är spretiga och motsägelsefulla. Den enda röda tråd som egentligen går att hitta är att ingen av de som uttalar sig i mansfrågan själva identifierar sig som en del av gruppen ”män med problem”. Istället sitter de, eller jag borde snarare skriva vi för jag är högst medskyldig till detta, som nyvakna kolonisatörsherrar och presenterar allt mer desorienterade idéer på hur vi ska få ordning på den krisande maskuliniteten.
Jag är principiellt emot konceptet tolkningsföreträde och tycker det finns viktiga poänger med att inte bara den som själv upplevt något ska få uttala sig i en viss fråga. När vi ”låser in” en viss tematik hos en specifik målgrupp riskerar perspektiven att bli enkelspåriga. Men den pågående mansdiskussionen har blivit så pass politiserad och yvig att jag börjat längta efter en röst som talar ur egen erfarenhet, och då inte av att dejta dessa män utan av att faktiskt vara en av dem.
Att detta språkrör är svårfunnet på kultursidorna som främst består av högutbildade journalister som är måna om hur de själva framställs säger sig självt. Men om samtalet ska nå någon form av konstruktivitet måste de som nu driver debatten utifrån egna politiska motiv eller romantiska intressen, hur klyschigt det än låter, ersättas av dem som kan tala utifrån egna erfarenheter.
