Efter de senaste värmeböljorna och bränderna i Europa så kommer jag att tänka på två saker. För det första att ordet naturkatastrof kanske inte är rätt ord att använda. Alla katastrofer är sociala händelser. Politiskt styre, teknologisk utveckling och ojämlikhet i samhället påverkar vilka effekter en katastrof får – hur många som skadas, hur många som dör och hur stora de ekonomiska konsekvenserna blir.
Det andra är broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som skickades ut till alla hushåll sommaren 2018. Den ställer frågan: ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Frågan är felställd. Du borde istället fråga dig: ”Vem vill du vara när din vardag vänds upp och ned?”
Eftersom vi vet att kriserna kommer är det rimligt att förbereda sig. Då naturkatastrofer till stor del är sociala finns det mycket att göra genom att agera tillsammans med andra under en kris. Studier efter orkanen Katrina visar att områden med stark lokal gemenskap hanterade situationen bättre och att invånare från dessa områden dessutom kunde vara en resurs efteråt. De ordnade folkkök, såg till att andra hade tak över huvudet och delade på tillgångarna.
I Max Brooks bok ”Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre” (2020) citeras ett tal George W Bush höll strax efter 11 september: ”Det sägs att vi lär känna oss själva genom motgångar”. Frågan om vem vi vill vara när krisen kommer hänger ihop med detta. I kriser har vi som individer och som samhälle möjlighet att förändras. Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofer. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden ”Zombie Survival Guide” (2003) och ”World War Z” (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. I ”Devolution” tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna – alltså den kryptozoologiska varelse som oftast kallas Bigfoot.
I boken får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop, en liten hightech by långt ute på landet i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, de är självförsörjande på energi med hjälp av solpaneler och drönare levererar mat någon gång i veckan. Det är så ekomodernt självgott att jag storknar.
När vulkanen Rainer får ett utbrott förstörs bybornas kontakt med omvärlden. Ett gäng hungriga och arga Bigfoots drivs iväg från sitt revir och ger sig på Greenloop. Det är först här invånarna börjar lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tron på att allt löser sig. Det är egentligen endast karaktären Mostar, som i början av boken beskrivs som en tråkig partypooper, som har en annan typ av riskmedvetenhet. Hennes erfarenheter från kriget i forna Jugoslavien gör att hon tidigt förstår att det är viktigt att förbereda sig på att katastrofen kan bli långvarig. Att byborna behöver spara resurser, ransonera och förbereda sig på att odla om de ska klara sig.
Mostars synsätt krockar med de andra bybornas tomma optimism och på det viset speglar ”Devolution” på många sätt vårt samhälle. Tech-vurmarna som tänker att allt löser sig eftersom det alltid gjort det (utan att fråga sig för vem eller vilka det löser sig) finns överallt. Att likt Mostar se det negativa som skulle kunna uppstå är betydligt mer ovanligt än att förneka och strutsa. Jag lutar åt att vi behöver börja tänka på att den här civilisationen har passerat sitt bäst-före-datum och att lärdomen vi kan ta med oss från Brooks blodiga skildring av grön teknologi är att redan innan krisen börja fundera på vem vi vill vara när den kommer och vem vi vill lära känna i motgången.
