”The last of us” slår åtminstone alla tänkbara tittarrekord. Bland annat den största tittartillväxten någonsin på kanalen – och då var premiäravsnitten ändå det näst mest sedda efter ”House of the dragon”. ”Alla” är ombord, recensenterna är lyriska.
Har man spelat förlagan, tv-spelet, så sitter man på en liten kristallkula då serieskaparna har följt handlingen rätt troget.
Och i mitt lilla fönster mot framtiden ser jag jag en skitstorm av hat torna upp sig.
Snart kommer Reddit, Twitter och andra mörka vrår där små Gollumfigurer sitter och väser fyllas av kommentarer om att pk-fieringen nu fan gått för långt.
Jag ska inte avslöja något här, jag lovar, men när både den fristående expansionen, alltså ett slags tillägg, ”The Last of Us: Left Behind” och del två i spelserien släpptes så rök topplocket i dessa tyckarvråer. Och jämfört med hur många som nu tittar på serien så var det pyttefå som spelade spelet.
Serieskaparna har också redan visat med all tydlighet att de inte väjer för att vara precis hur PK som helst. De till och med höjde ribban jämfört med spelet i tredje avsnittet ”Long long time”, om två homosexuella män. De här männen fick ha sin sexuella läggning och kärlek fri från problematisering – de hade liksom fullt upp med apokalypsen. Avsnittet har både hyllats, och såklart hatats. I min värld är det bland de finaste tv-timmar som producerats. Åtminstone i en serie om apokalyps och köttätande svampzombies.
Vi lever i en tid där ryggmärgsreaktioner regerar, som vi alla vet. Och få saker tycks generera lika mycket hat som något som andas ”woke” eller politisk korrekthet i populärkulturen.
Vi har sett det oräkneligt många gånger. Författaren Neil Gaiman gjorde om en rad karaktärer i sin tv-serieversion av ”Sandman” till både kvinnor och mörkhyade, för att han helt enkelt tyckte att han hade fallerat i förlagan på 80-talet. En förlaga som han han alltså hade skrivit själv! Mätarna stod ändå på rött hos Gollumkillarna på forumen.
Marvel kan knappt peta på sina gamla serietidningskaraktärer utan att samma människor tappar det. Ghostbusters gjordes med kvinnor, Ninja turtles outades som ickebinära och över internet exploderade hjärnor överallt i små kortisolfyrverkerier.
Att kalla sig anti-woke har blivit en identitetsmarkör, men det är egentligen bara ett ”tuffare” sätt att säga att ”jag är livrädd för saker jag inte förstår och ilska är mitt enda sätt att hantera det”.
När avsnittet "Long long time" sändes så gick stora grupper av hatare in och bombade ”The last of us” med dåliga betyg på IMDB (internet movie database). Det är ett vanligt verktyg att ta till och har synts tydligt för serier som ”Batwoman” (oj, superhjälten blev nu en kvinna) och ˝Dr Who” (oj, den hela trettonde doktorn i serien blev till slut en kvinna).
I ärlighetens namn så finns de här ryggmärgsreflexerna på bägge spelplaner, vilket synts i exempelvis massbojkott av tv-spelet ”Hogwarts legacy” på grund av J K Rowlings transfoba uttalanden. Sen att hon inte haft så värst mycket med just spelet att göra tycks inte spela så stor roll.
Man kan tycka olika om den här polariseringen och hur effektfullt det är med benhårda ståndpunkter. Men att spelplanen allt som oftast blir just populärkulturen är tydligt. Där är våra normer och värderingar som tydligast att spegla sig i och blir till enkla, raka symbolfrågor.