Det var närmast perfekt kraftlöst.
Plötsligt var hans okarismatiska personlighet en tillgång. Han var tvungen att säga något, och passade på att gömma sig bakom sin oförmåga att stå i centrum.
”O-lämp-ligt”, sa han.
Med lätt tryck på alla stavelser.
Som för att understryka vilken menlös fras han just yttrade.
Han var inte den ende som hade svårt att hitta orden.
SVT:s programledare vaktade sina tungor när de frågade ut Jimmie Åkesson. Hade han alltså haft kontakt med en ”kriminell… mc-organisation”?
I Sveriges radio yttrades orden ”motorcykelknuttar” och ”gängperson”. Den politiska kommentatorn Helena Gissén ville spela ner allvaret i skandalen.
De gjorde en liten paus mitt i frasen, för att undvika att ordet ”gängkriminell” skulle komma över deras läppar.
I Sveriges radio yttrades orden ”motorcykelknuttar” och ”gängperson”. Den politiska kommentatorn Helena Gissén ville spela ner allvaret i skandalen. Mc-gängen är något annat än de där gängen som regeringen utmålat som ett systemhot, menade hon.
Men blekast av dem alla var så klart Jimmie Åkesson. Under partiledardebatten var han närmast blågrå i ansiktet. Munnen torr som en gammal våtservett. Han gormade på som vanligt, men det var uppenbart att han insett något allvarligt.
Det var som att vi alla blivit påkomna.
Ingen av oss hade väl trott att ordet ”gängkriminell” kunde syfta på en vit människa?
Sverige är sedan länge så impregnerat med de kriminella mc-gängens kultur att det borde skrämma livet ur Fredrik Kärrholm – mannen som tror att man begår brott för att det just finns en ”gangsterkultur”.
Men det gör det inte, så klart. Ingen upprörs väl över mc-gäng.
Inte jag heller. Tvärtom. Jag vet inte hur många nätter jag tillbringat med att frossa i Peter Fondas bikerfilmer. Eller att se om slutet på den australiensiska klassikern ”Stone” (1974) – där det motorburna gänget Gravediggers misshandlar den infiltrerande informatören sönder och samman bara för att han är snut.
En underbart nihilistisk scen.
Bikerkulturen kom till Sverige ungefär samtidigt som hippierörelsen. De var ideologiska syskon – framvuxna ur samma antiauktoritära, amerikanska mylla som romantiserade ”outlaw”-livet och närde ett intensivt hat mot staten. De var en återuppstånden och råbarkad version av den amerikanska drömmen där droger, brott och anarki blev ett sätt att frigöra individen från sina bojor.
De kallade sig freaks.
När SD-raggarnas kompisar i gänget Comanches nu synas i sömmarna visar de sig vara av exakt samma skrot och korn som Shottaz.
Och inget har haft lika stort inflytande på den svenska raggarkulturen som dessa långhåriga och pårökta outlaws med sina ryggmärken, sydstatsflaggor, nazihjälmar och järnkors. I vissa kretsar gick raggare till och med under namnet bil-freaks.
Det är därför Jimmie Åkesson och hans vänner gillar Motörhead och vill ha kompisar som är mc-klubbs-presidenter. Det är därför hans favoritband Ultima Thule har skinnvästar och umgås med Hells Angels. Det är därför Tobias Andersson (SD) går på slagsmålskvällar arrangerade av kriminella gäng. I raggarlandet Sverige har alla äkta män en skinnväst i garderoben.
Men verkligheten ser så klart lite annorlunda ut än i ”Easy rider”.
När SD-raggarnas kompisar i gänget Comanches nu synas i sömmarna visar de sig vara av exakt samma skrot och korn som Shottaz, om än i en annorlunda förpackning.
De kriminella mc-gängen har länge kontrollerat droghandeln som skördar unga liv i våra förorter och nyligen greps en spansk Comanches-chef för att ha organiserat drogtrafiken mellan Spanien och Danmark. De är kända för att slåss med handgranater och spelar en central roll för vapenhandeln, som av någon outgrundlig anledning aldrig blivit en politisk fråga i Sverige.
De senaste månaderna har Comanches deltagit i ett brutalt dansk-svenskt gatukrig med de svenska gängledarna Ismail Abdo och Rawa Majid i centrum. Comanches är helt enkelt en av de stridande parterna i den våldsvåg som regeringen tidigare jämställt med terrorism – klassade som ”organiserad brottslighet” av polisen.
Men skinnvästarna är gangsterrap för vita människor.
De representerar en kultur där våldsromantiken får frodas.
Det spelar ingen roll att de jamaicansk-inspirerade gängens och de Kalifornien-inspirerade gängens estetik börjat flyta ihop. Den ökände gängrapparen Haval har poserat i mc-väst och Comanches har till och med sina egna gangsterrappare – dansken A’typisk och holländaren Vince Keys (som gjort låten ”Kopkilla” – ja, den handlar om att skjuta poliser).
Ingen har velat inse att ”motorcykelknuttarna” är helt vanliga gängkriminella och ingen kommer väl att göra det nu heller.
2011 stoppade dansk säkerhetstjänst politikern Henrik Sass Larsen från att bli finansminister, eftersom han var bekant med en medlem i det kriminella mc-gänget Bandidos. Han klarade inte säkerhetskontrollen.
Men även om Åkesson sitter kvar tills han blir äldre än Bockstensmannen så är hans trovärdighet i frågan om gängkriminaliteten bortblåst för gott.
Säpo har hittills inte haft några problem med att en person med exakt likadana gängkopplingar, skriver ett avtal med självaste statsministern som innebär att han får förhandla fram regeringens politik bakom lyckta dörrar. Ett avtal som dessutom förbjuder statsministern att kritisera honom offentligt.
O-lämp-ligt?
Det är värre än i Ryssland, tamejfan.
Men även om Åkesson sitter kvar tills han blir äldre än Bockstensmannen så är hans trovärdighet i frågan om gängkriminaliteten bortblåst för gott. Han kommer att vara vingklippt tills den dag han avgår.
Att vara tuff mot organiserad kriminalitet är nämligen viktigt för högerpopulister. Det visste redan Mussolini när han tog strid med maffian.
Det är en förlust som måste svida.
Dagarna efter bröllopet tvingades SD blixtsnabbt dra tillbaka sin riksdagsmotion om en ”särlagstiftning för gängkriminella” eftersom de insåg att den kunde användas mot deras egen partiledare.
Den återfanns dock snabbt av en vänstersajt som heter ”Klägget” och går nu att hitta på deras sajt. Det är skrämmande läsning.
Kortfattat går motionen ut på att man ska stämpla vissa individer som ”gängkriminella” och sedan behandla dem som andra klassens medborgare. De ska inte ha samma rättigheter som alla andra.
Sen följer en lång rad fantasier om vad SD vill utsätta dem för: Deras namn ska offentliggöras, de ska få näringsförbud, föreningsförbud, politiska förbud, utegångsförbud, förbud mot att besöka bibliotek (!), elektronisk fotboja, deras egendom ska beslagtas, deras fängelser hålla lägre standard och de ska kunna frihetsberövas utan misstankar.
Om de vill bli fria från sin stämpel ska de genomgå en rehabiliteringsprocess med ”militär disciplin”.
SD vill med andra ord återinföra kroppsbestraffning i svensk lagstiftning.
Dessutom ska deras anhöriga avlyssnas. Och alla organisationer och politiska partier som samarbetar med dem.
Det finns bara en hake. SD har ingen aning om hur man ska avgöra vem som är ”gängkriminell”. De skriver att en annan utredning kanske kommer fram till en definition, eller så kanske polisens underrättelsetjänst kan få mandat att bestämma vem som är vad.
Just idag är jag med i ditt gäng, Robert Hedarv.
Om inte själva motionen påmint så mycket om gamla fascistiska lagar som tog bort medborgerliga rättigheter från godtyckligt utpekade individer så hade det varit en strålande komedi.
Så kanske finns det anledning att rikta ett litet tack till Robert Hedarv. Hans besök på Jimmies bröllop fick raggarlandet Sverige att öppna ögonen och inse att ”gängkriminell” inte betyder 16-åriga rappare från Vårby.
Han verkar dessutom ha räddat oss från ett knippe absurda apartheidlagar som skulle innebära att vem som helst, till och med Jimmie Åkesson, utan förvarning skulle kunna fråntas sina medborgerliga friheter.
Så just idag är jag med i ditt gäng, Robert Hedarv.
Jag blir i alla fall oerhört sugen på att dra på mig en fransig mockajacka och citera Peter Fonda när han förklarar bikerkulturens nihilistiska kärna i filmen ”Wild angels” från 1966.
– We don't want no one to tell us what to do. We don't want no one to push us around. We just wanna be free, to do what we wanna do.
