Läser man boken idag ter den sig relativt obegriplig. Humor är som bekant en färskvara och människorna det drivs med är sedan länge döda. Men en sak som känns mer relevant än någonsin är bokens undertitel: ”Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv”. 

Med denna programförklaring vill Strindberg visa att det Sverige han beskriver är ett land där socialt och politiskt kaos blandas med ordensväsende och uppblåst nationalism. 

Det svenska folket är lyckligt på grund av sin kärlek för landets konung, som författaren ironiskt påpekar i boken, och denna lycka är ”så stor, att den icke kan bäras här hemma utan måste njutas i ett annat land, Amerika.” 

När Jonas Gardell – enligt egen utsago SD-motståndare och humanist –  torsdagen 1 augusti tog emot medaljen Illis quorum av den mest repressiva regering Sverige haft sedan Strindbergs dagar, är det bara det senaste i raden av exempel på att vi återigen befinner oss i en tid som kännetecknas av attentat och jubelfester.

Den ekonomiska ojämlikheten och förslumningen av ytterstadsområdena har skapat ett samhälle där kriminella entreprenörer använder barn som kanonmat i ett krig om marknadsandelar. Samtidigt rånar deras mer laglydiga motsvarigheter den välfärd våra mor- och farföräldrar tillbringade hela 1900-talet med att bygga upp. 

Politikerna skyller allt på invandrare när det är de själva som möjliggjort skiten. Sedan överöser de både sig själva och samhället med nationalistisk ikonografi. 

Svenska flaggan vajar bakom varje talhållande partiledare och Magdalena Andersson kallar sig för patriot. Svenska flaggan ska vaja på varje torg och älskar du inte Sverige har du faktiskt inte här att göra, ok? 

I våras valde kungahuset att väcka liv i ordensväsendet. I Sverige har vi inte delat ut dessa utmärkelser sedan 70-talet. Då bestämde man sig för att sluta vara ett land där vissa medborgare är finare än andra – men i den nationalyra som nu råder är det klart att Abbatarernas mänskliga förlagor ska få lite kunglig glans. 

Jonas Gardell hade kunnat tacka nej till att ta emot den medalj han 1 augusti tilldelas av kulturminister Parisa Liljestrand. 

Han hade kunnat markera motstånd mot en regering vars politik i allt väsentligt styrs av ett parti som, trots sitt byte från bomberjackor och brandbomber till mandatperioder och manschettknappar, förändrat mycket lite av sitt politiska program. 

Han hade kunnat göra det i protest mot att samma parti alltid motverkat HBTQ-personers rättigheter, eller för att Liljestrand är en kulturminister som helst ser kulturen som ett dammigt museum över uppbyggliga värderingar.

Men nej, är det medalj ”på g” är det klart man tackar och tar emot. Kallar kungen eller statsministern till jubelfest måste man faktiskt komma, något annat vore jubelidioti. 

Skäms, ta mig fan.