Trycket är hårt från höger om att S bör vika ner sig i frågor om arbetsrätt och lönebildning – och det kan vara priset Löfven måste vara beredd att betala om han vill ha med C och L i någon form av regeringsunderlag.
Men är det ens möjligt för en S-märkt statsministerkandidat att sticka en sådan kniv i ryggen på facket?
När Dagens ETC nu ringt runt till LO:s förbund är tendensen solklar: Samtliga varnar för en utveckling där politikerna lägger sig i det vi i Sverige har en lång tradition av att överlåta åt arbetsmarknadens parter att komma överens om. Vilket inte är särskilt märkligt.
Dagens ETC har den senaste tiden i en lång rad artiklar utforskat både hur den svenska modellen står sig vad gäller lön och hur vårt anställningsskydd ser ut, jämfört med övriga EU. På punkt efter punkt har vi kunnat visa att de borgerliga politiker som vill luckra upp anställningstryggheten och låta politiker lägga sig i lönefrågan har fel. Det blir nämligen inte bättre, visar våra jämförelser, även om politiker gärna tycks tro det. Under 2000-talet har olika former av statlig lönebildning – minimilöner och statligt sanktionerade kollektivavtal – nämligen införts i de flesta EU-länderna. Vi lät Mats Deland, doktor i ekonomisk historia, titta på vad detta har fått för konsekvenser och han fann att trenden är lägstalöner som det inte går att leva på.
Borgerliga politiker upprepar ändå enträget att lägstalöner satta av politiken är nödvändigt för att ”sänka trösklarna” så att utrikesfödda kommer i jobb. Men det finns heller inga belägg för att arbetslösheten sjunker till följd av en sådan låglönepolitik.
Samma sak med anställningstryggheten. Sverige utmålas som ett land där företag inte vågar satsa till följd av rigida bestämmelser som gör det omöjligt att friställa personal om ett företag skulle gå dåligt. Inte heller det stämmer. Vår reporter Daniel Rossetti utforskade i en artikelserie den svenska anställningstryggheten och fann bland annat att Sverige hör till ett av de mest liberala länderna i EU och att det finns exempel på företag, till exempel däcktillverkaren Continental, som fann det enklare att sparka folk i Sverige än i Portugal.
Just nu är det väldigt tyst från våra politiker. Samtal sker bakom lyckta dörrar, där C och L för samtal med både S och M parallellt. Frågan är vilken vitsen är för Löfven att nå en mittenkompromiss till priset av att svika facket?
Det finns en borgerlig majoritet i riksdagen som inneburit att SD redan fått inflytande över den budget som klubbats. Ett extraval kan innebära att den majoriteten antingen hävs eller förstärks. Men oavsett vilket, behöver vi en socialdemokrati som inte kompromissar bort den svenska modellen – för den är en vinnare sett till både lön, trygghet och sysselsättning.