Kommentar: Sju exempel som visar att förhandlingar utan Ukraina kan leda till katastrof

Ukraina bjöds inte in till förra veckans möte mellan amerikanska och ryska representanter i Saudiarabien, där det skulle bestämmas hur fred i landet skulle kunna uppnås.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj sa att Ukraina ”aldrig kommer acceptera” beslut som fattas vid samtal för att stoppa Rysslands treåriga krig i landet, om de själva inte fått delta i dem.

Beslutet att förhandla om ukrainarnas suveränitet utan dem – såväl som USA:s president Donald Trumps skamlösa utpressningsförsök där han kräver hälften av Ukrainas tillgångar på ovanliga mineraler som betalning för USA:s fortsatta stöd – säger en hel del om hur Trump ser på Ukraina och Europa.

X Det här är inte första gången stormakter går i maskopi för att förhandla nya gränser eller inflytandesfärer

Men det här är inte första gången stormakter går i maskopi för att förhandla nya gränser eller inflytandesfärer utan att människorna som bor där får säga sitt.

Sådan egenmäktig maktpolitik slutar sällan väl för dem det gäller, vilket de här sju historiska exemplen visar.

1. Kapplöpningen om Afrika

Vintern 1884–1885 bjöd den tyske ledaren Otto von Bismarck in de europeiska makthavarna till en konferens i Berlin för att dela upp hela den afrikanska kontinenten mellan sig. Inte en enda afrikan närvarade vid konferensen som skulle komma att kallas ”Kapplöpningen om Afrika”.

Konferensen ledde bland annat till bildandet av Kongostaten, som stod under belgisk kontroll och där kolonialismens grymheter kostade miljontals liv.

Tyskland upprättade också kolonin Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia), där 1900-talets första folkmord senare begicks mot de koloniserade befolkningarna.

2. Trepartskonventionen

Det var inte bara Afrika som delades upp på det här sättet. 1899 höll Tyskland och USA en konferens och påtvingade Samoa ett avtal där de två stormakterna delade upp öarna mellan sig. 

Detta trots att samoanerna uttryckt en önskan om antingen självstyre eller en konfederation av Stillahavsöar med Hawaii.

Som ”kompensation” för att de gick miste om Samoa fick Storbritannien i stället förvalta Tonga som ett brittiskt protektorat.

Tyska Samoa förvaltades av Nya Zeeland från första världskrigets slut fram till 1962. Amerikanska Samoa (likt flera andra Stillahavsöar) ingår än i dag i USA:s territorium.

3. Sykes-Picot-avtalet

En bra bit in på första världskriget satte sig brittiska och franska representanter ned för att komma överens om hur de skulle dela upp det Osmanska riket efter krigets slut. Som fiendemakt bjöds inte osmanerna in till samtalen.

Tillsammans ritade Englands Mark Sykes och Frankrikes François Georges-Picot om Mellanösterns gränser i enlighet med sina nationers intressen.

Sykes–Picot-avtalet gick tvärtemot de åtaganden som gjorts i ett antal brev som kallas McMahon-Husain-korrespondensen. I dessa brev lovade Storbritannien att stödja arabisk självständighet från turkarna.

Sykes–Picot-avtalet stred också mot löften som Storbritannien gjort i Balfourdeklarationen om att stödja sionister som ville upprätta ett nytt judiskt hemland i det osmanska Palestina.

Avtalet blev källa till årtionden av konflikt och kolonialt vanstyre i Mellanöstern, och konsekvenserna därav märks än i dag.

4. Münchenöverenskommelsen

I september 1938 träffade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain och Frankrikes premiärminister Édouard Daladier Italiens fascistiske diktator Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler för att underteckna vad som kom att bli känt som Münchenöverenskommelsen.

Ledarna försökte förhindra att kriget spred sig genom Europa efter att Hitlers nazister underblåst uppror och börjat attackera de tysktalande områdena i Tjeckoslovakien, kända som Sudetlandet. De gjorde detta under förevändning att skydda tyska minoriteter. Inga tjeckoslovaker var inbjudna till mötet.

Mötet ses fortfarande av många som ”Münchensveket” – ett klassiskt exempel på misslyckade eftergifter mot en krigförande makt, under falsk förhoppning om att avvärja krig.

5. Éviankonferensen

1938 samlades 32 länder i Évian-les-Bains i Frankrike för att bestämma hur man skulle hantera judiska flyktingar på flykt undan förföljelse i Nazityskland.

Innan konferensen inleddes hade Storbritannien och USA kommit överens om att inte utöva påtryckningar mot varandra om att höja kvoten judar som skulle tas emot i USA och Brittiska Palestinamandatet.

Golda Meier (Israels framtida ledare) närvarade vid konferensen som observatör, men varken hon eller några andra representanter för det judiska folket tilläts delta i förhandlingarna.

De deltagande länderna åtog sig dock inte att ta emot några judiska flyktingar, med undantag för Dominikanska republiken. Och de flesta judar i Tyskland lyckades inte lämna landet innan nazismen nådde sitt bottenläge i Förintelsen.

6. Molotov–Ribbentrop-pakten

När Hitler planerade sin invasion av Östeuropa stod det klart att hans främsta stötesten var Sovjetunionen. Hans svar var att skriva under ett lömskt nonaggressionsavtal med Sovjet.

Avtalet, uppkallat efter Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop (Sovjets och Tysklands utrikesministrar), säkerställde att Sovjetunionen inte skulle svara när Hitler invaderade Polen. Det delade också upp Europa i nazistiska och sovjetiska sfärer. Detta möjliggjorde för Sovjet att expandera in i Rumänien och de baltiska staterna, attackera Finland och ta sin egen del av det polska territoriet.

Det är inte förvånande att somliga i Östeuropa ser USA:s och Rysslands pågående samtal om Ukrainas framtid som ett återupplivande av den här sortens hemliga diplomati, vilken delade upp mindre europeiska nationer mellan andra världskrigets stormakter.

7. Jaltakonferensen

Inför Nazitysklands förestående förlust träffades Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, Sovjets diktator Josef Stalin och USA:s president Franklin D Roosevelt 1945 för att besluta om Europas öde efter kriget. Mötet kom att bli känt som Jaltakonferensen.

Jämte Potsdamkonferensen flera månader senare, skapade Jalta den politiska struktur som skulle leda till Kalla krigets delning av Europa.

I Jalta beslutade ”de tre stora” om Tysklands uppdelning, medan Stalin också erbjöds en intressesfär i Östeuropa.

Denna tog form av en rad politiskt kontrollerade buffertstater i Östeuropa, en modell som vissa tror att Putin försöker efterlikna i dagens Öst- och Sydösteuropa.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation.

Översättning: Jenny Cleveson