Christian Egefur: Semester – så dags att gå med i Främlingslegionen?

Min semester börjar i dag. Eller i går då det här går i tryck på lördagen. Och det är såklart kul och ytterst välbehövligt. Men vad ska man hitta på egentligen? Det finns komplikationer här …

Barnen är hos sin mamma hälften av tiden och även när de är hemma så börjar de bli alldeles för stora för att prioritera farsgubben. Jag måste såklart alltid prioritera dem, det ingår i uppdraget, men när den ena drar till stranden med sina kompisar och den andre till Liseberg med sina så står man där. Jag måste ändå ha en typ av jour och kan inte åka och ta en öl med egna vänner eller så. Det skulle inte se bra ut.

– Pappa, kan du hämta, jag ramlade från bryggan?

– Nä gumman, pappa kör en så kallad dagsfylla i dag. You’re on your own kid.

Men barnveckorna ska nog ordna sig med dagsutflykter, det gamla – men ack så älskade – brädspelet ”Jägersro”, böcker och streamingtjänster. De andra blir värre.

Till saken hör ett alldeles färskt, kraschat, förhållande. Jag fattar att det här kan låta som världens största och mest desperata kontaktannons, men nä – för tidigt. Mitt behov av att tycka synd om mig själv är däremot på sin absoluta peak – fullmoget, redo att plockas och serveras med en klick vispad grädde. 

Kraschat förhållande innebär även kraschade semesterplaner så jag ser framför mig hur jag kommer behöver stalka och infiltrera varenda bekant jag äger och har. 

”Hej, vill du leka?”

Men vet ni hur dåliga män över 40 är på att umgås?

Skitdåliga, är svaret. 

Det är långt från någon ny spaning, men vi kan inte bara hänga utan att ”göra något” samtidigt. Det är den enda rimliga förklaringen till att saker som padel blir till flugor. Att ”göra något” med andra män på semester kan därmed innebära att typ snickra ett staket. 

Jag vill verkligen inte snickra något staket …

Alternativet är att hänga runt på saker själv. Som en psykopat.

Att gå på konserter, ut på krogen eller egentligen vilka tillställningar som helst ensam är en enkelbiljett till att bli evigt dömd till knickedick. En lite speciell person. En som lufsar runt i vimlet med något maniskt i blicken som skriker desperation, självömkan och ett uppdämt behov av att prata om bootlegskivor med Bob Dylan.  

Det finns som jag ser det bara två logiska lösningar kvar. Jag får bli en sådan där ensam­fiskare, en man med fisk – eller främlings­legionär den här sommaren.