Jag minns inte hur gammal jag var, bara att det var på förskolan och att ett av de andra barnen drog en slutsats.
– Då är du bög, förklarade han.
I efterhand vet jag inte om han menade det som något negativt. Men på något sätt, och av någon anledning, förstod jag att "bög" var något jag inte kunde vara. Så då var jag inte kär i Johan.
Sedan hände lågstadiet, sedan hände högstadiet. Inte förrän jag var 17 vågade jag formulera igen att jo, det är jag nog. Bög. För många tar det, som bekant, ännu längre tid. Ett okänt antal kommer aldrig ut. Varför? Har vi inte kommit dithän att det inte längre är en grej?
Låt oss ta en titt på samhällsdebatten. Problemformuleringarna har alltmer under de senaste åren, och framför allt under det senaste året, kommit att sättas av högerextremister. Man tvingas idag förhålla sig till frågeställningar som fram till ganska nyligen hade framstått som barocka.
Förra veckan var det i denna anda dags för ett nytt varv av dragqueendebatten. I SVT:s Sverige möts hade man bjudit in profilerade debattörer får att ställa frågan om det är det lämpligt att män i klänning läser sagor för barn. Ska skattemedel gå till en sådan verksamhet?
– Jag tycker inte det, sa den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Alexander Christiansson.
– Jag tycker inte att ideologi, eller den typen av påtryckningar ska finnas bland två-treåringar.
Prästen, författaren och hbtqia-aktivisten Lars Gårdfeldt påpekade att ska vi granska indoktrinering, så måste heteronormen vara först i tur. För många människor finns inget annat alternativ än att försöka undertrycka sin queera identitet. Ett uttalat syfte med drugornas sagostunder är att fungera som motvikt till detta, och ge hbtqia-barn en chans att känna igen sig.
En annan sverigedemokrat har sagt att han tycker det är synd att hbtqia ska vara så politiskt, och där är jag benägen att hålla med. Det borde inte behöva vara en fråga om politik. En gång 2016 (i vad som känns som en annan värld) fick den framlidna etikettexperten Magdalena Ribbing en fråga i Dagens Nyheter. Den ställdes av en mamma till ett transbarn, och handlade om hur man skulle hantera frågor av typen: ”Har ditt barn bytt kön fullt ut, alltså opererat sig?”
Folkvettsvetaren inledde sitt utmärkta svar med kommentaren: ”Frågan är svårbesvarad därför att den inte borde finnas.” I en ideal värld vore hbtqia varken mer eller mindre än en fråga om artighet. Man frågar inte främlingar om deras genitalier och man påtvingar ingen ett heterosexuellt kärleksliv. På samma sätt som att man, vad vet jag, står i kö?
Men queerfientlighet finns, och därför är hbtqia politiskt. Hade SD och resten lagt ned, så hade Drag queen story hour, förmodligen, varit ett okänt fenomen. Eller åtminstone varit fullständigt apolitiskt. Man klär ut sig, man läser en saga. Kul!
Politiskt arbete handlar till stor del om att få den egna agendan att framstå som naturgiven, och motståndarens att verka politisk eller ideologisk – eller för den delen pervers. För hbtqia-personers del handlar det dessutom om att bevisa att man är naturgiven. Man är på ett visst sätt, utan att man har valt det. Endast på grund av en framgångsrik hbtqia-kamp tvingas SD då och då inleda sina hbtqia-fientliga uttalanden med ”Jag har ingenting emot någons sexualitet, men...” Bara mot bakgrund av att queers till stor del har gått från perversa till normala i allmänhetens ögon, behöver statsministern hänga regnbågsflaggan på Sagerska palatset.
Att kampen har varit framgångsrik är inte synonymt med att vi är framme vid målet. SD vill förstås göra gällande att allt är frid och fröjd för svenska queers och hävdar återkommande att hbtqia inte behöver politiseras.
”Vilka rättigheter saknar du?" skrev riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) retoriskt, när den vänsterpartistiska EU-parlamentarikern Malin Björk twittrade kritiskt om Tidöpartiernas hbtqia-politik.
Det var den 1 augusti. Två dagar senare skrev SD-veteranen och riksdagsledamoten Björn Söder att Pride legitimerar pedofili.
Således kommer hbtqia att fortsätta behöva vara politiskt, förmodligen länge än. Villfarelsen att så inte är fallet är förmodligen en grund till flera spektakulära samtidsfenomen. SD-bögar, till exempel. Eller för den delen andra hbtqia-personer som verkar inom ramen för Tidösamarbetet. De anser att deras queerhet är något alltigenom privat. De tror inte att deras frihet kan inskränkas av politiska beslut. Det är bara så jag kan förstå det.
För det kan väl inte vara så att de gillar det?
Jag vet, man ska inte ägna sig åt kinkshaming. All sexualitet som inte är direkt skadlig bör kunna få chansen att räknas som normal. Det gäller självklart även masochism. Men att som queer krypa för ett nyssnazistiskt parti – det kan väl ändå inte vara hälsosamt?
