Smolket i min bägare är inte de högerextrema partiernas framfart i Europa. Även om det förstås är oroande att ett parti vars rötter går att spåra till Mussolini blev störst i Italien och även om kontinentens i särklass mest obehagliga nepobaby Marine Le Pen vann i Frankrike, vägs det upp av den ljuvliga känslan att för första gången få se besvikna Sverigedemokrater på en valvaka. 

Den del av mig som sörjer är konsumenten av politik som underhållning. EU-valet brukade vara kul! En tid för de svenska väljarna att rösta på något de aldrig skulle rösta på i ett riktigt val – högst medvetna om att Europaparlamentet egentligen inte har särskilt mycket makt. 

Några exempel: 2004 röstade över 14 procent av väljarna på något som kallades Junilistan. Vad detta parti ville? Ingen minns riktigt, och en snabb koll på Wikipedia visar att det var ganska oklart även när det begav sig. 

(Partiet var tvärpolitiskt, och samlade företrädare från en rad olika ideologier. De brukar betecknas som ett euro-skeptiskt parti, men var inte emot EU som sådant utan bara ”EU som superstat” – ett UKIP för landet lagom, typ).

EU-valet 2009 blev likadels vilt. Junilistan fick förvisso lämna parlamentet (även om man med 3,55 procent var på håret att klara sig), men en ny uppstickare var redo att göra entré. 

Piratpartiet hade bildats fyra år tidigare, men misslyckats med att göra särskilt mycket väsen av sig i riksdagsvalet. Men nu hade motståndet mot de integritetskränkande FRA- och IPRED-lagarna vuxit sig starkt, samtidigt som möjligheten att ladda ner musik och film gratis var avgörande för en hel generation förstagångsväljare. 

Resultatet? Med god marginal skickades programmeraren Christian Engström (ättling till Albert!) till Bryssel, där han snabbt – i likhet med de flesta andra europaparlamentariker – glömdes bort. Hade det inte varit för att det är val var femte år hade han väl suttit där än; med en tallrik moules på bordet, Chimay-skum runt munnen och en månadslön på 114 000 kronor. 

Junilistan och Piratpartiet är för övrigt inte de enda överraskningarna i EU-val. 2014 kom FI in! 1995 åkte KD ur! 2004 röstade nästan 30 procent på antingen Vänsterpartiet eller dåvarande Folkpartiet! Vad roligt vi brukade ha det! 

I år gjorde Folklistan som bekant ett försök att ta sig in. Både namnet och taktiken (företrädare från olika ideologier, lätt EU-kritik) påminde om Junilistan. Resultatet blev dock ett helt annat. Jan Emanuels och Sara Skyttedals vanity project återfinns under kategorin ”övriga partier” som samlar totalt 2,2 procent. Där nere trängs de med Twitters störigaste pappor i Medborgerlig samling, Sveriges kommunistiska parti, samt min personliga favorit: partiet ”Mer golf, mindre krångel”. 

Varför misslyckades Folklistan? Till viss del handlade det troligen om att det så uppenbart var ett verktyg för Emanuels narcissism och Skyttedals försörjning de närmaste fem åren, men jag tvekar inte en sekund på att partiet hade lyckats ta sig in så sent som i valet 2014. Sedan dess har något hänt. EU-valet är inte längre det där skojiga plojvalet där allt är tillåtet och första bästa person kan övertyga folket om att just de förtjänar det goda livet i Brysselkålens hemstad. 

Troligtvis beror det – som så mycket annat – på Sverigedemokraternas framväxt. Där goda demokrater förr kunde unna sig en röst på lite vad som finns det numera en big bad som måste motas i grind. För SD-väljarna själva är målet förstås det motsatta.

I slutändan är EU-parlamentet fortfarande en relativt maktlös institution, och striden är därmed till stor del symbolisk. Men i detta tidevarv är den symboliska striden som bekant minst lika viktig som den faktiska, i alla fall för de medier som formar debatten. 

Och det är väl helt enkelt så det är. Men jag kan inte låta bli att sakna tiden då ett parti som sa nja till EUkunde samla över 360 000 röster.