”Du vet aldrig när kommunisterna kommer till Sverige. De försöker ta över världen, så du måste vara redo!!”
Ryan Woods, som dragqueen känd vid namnet Lady Maga, är inte bara konservativ gay, utan även Trump-anhängare och pro vapen-aktivist. Den platinablonda Barbieperuken guppar ikapp med tyllkjolen när alter egot Lady Maga avlossar skott på skjutbanan.
”DET LUKTAR SOM FRIHET!”
Det är ett fantastiskt skruvat case.
Här finns också den energiske Bulletin-debattören Luai Ahmed, som växte upp i Jemen som gay och muslim. Idag stöttar han SD och kritiserar massinvandringen. Han säger sig ofta få frågor i stil med ”Vad har du emot dig själv?”, Vet du inte att Sverigedemokraterna vill dig illa?”. För honom är det löjligt. Han menar att massinvandringen och islam är det största hotet mot homosexuellas trygghet i Sverige.
Fascinerande är det initialt också med SD-politikern Johan Nissinen. En försynt Svensson-kille från från Värnamo som sitter i Eu-parlamentet. Han verkar uppenbarligen ställa invandringsfrågan före HBTQ-kampen. Vi bjuds också på en intressant anekdot: Partikollegan Björn Söder, som tidigare har jämfört homosexualitet med tidelag och pedofil, skickade tydligen ett jättesnällt sms när Johan Nissinen kom ut som bög.
Och här börjar problemet med ”SD-bögar” anas.
Vad är egentligen vinkeln? Möjligen är det Erik Gallis fråga om hur han – som varande gay – själv kunnat missa homonationalismens framfart.
Fokus skulle också kunna vara frågan om hur det ”känns” att vara SD-bög. Som bas för en påkostad och tredelad dokumentärserie i public service är det tyvärr lite tunt. Särskilt när det märks att ambitionerna varit höga.
”SD-bögar” har rätt i att frågan om homonationalismen är spännande. Och det är intressant att möta bögarna som inte känner igen sig i den vänstersida som drivit HBTQ-kampen. Men den politiska udden slarvas bort i viljan att komma nära casen och att göra snygg tv.
SVT åker till Egypten och rider på kameler vid pyramiderna, besöker USA, Eu-parlamentet och dricker drinkar med homonationalister i sensommarnätter. Det är idel glossiga scener med långsamt läst voice over, men spretar.
Kanske kunde man ha gjort en mer renodlad dokumentär med ett par nära porträtt av olika homonationalister? Eller ännu hellre, valt att gå till botten med exakt hur SD:s pinkwashing går till, genom att ta in kritiska röster och intervjua partitoppen?
Den viktigaste frågan hänger ju där i luften, så tydlig: SD-representanterna puttar ideligen fram frågan om islams homofientlighet. Men själva för de konsekvent politik emot att stärka HBTQ-personers rättigheter. Hur går det ihop?
Erik Galli står öga mot öga med SD-toppen Richard Jomshof men låter honom istället stå oemotsagd när han påstår sig ”tänka inkluderande”.
Till tidningen Arbetet har Jomshof sagt att han vill att diskrimineringslagen ska avskaffas. SD vill stoppa asyl för de som ”blivit homosexuella”. Hur är det att ”tänka inkluderande?”, Jomshof? Exakt på vilket sätt är ni på HBTQ-personerns sida?
Svaret är tyvärr enkelt: SD:s flirt med regnbågsflaggan är bara en bricka i spelet för att svartmåla islam. Precis som när partiet poserar som låtsasfeminister i diskussionen om våldtäkter och hedersförtryck. Det har aldrig förts en feministisk politik för kvinnors rättigheter. Självklart inte. Och gång på gång har RFSU varnat för att SD motarbetar hbtq- och jämställdhetsfrågor på såväl kommun- som på riksnivå. Detta borde ”SD-bögar” tagit upp i ansvarsutkrävande intervjuer med den faktiska partitoppen. De mindre spelarna, casen, kan inte stå till svars för ett helt partis politik.
Mest bränner det till när SD-politikern Johan Nissinen sitter öga mot öga med bästa vännen, Adelina Strand (ännu ett fantastiskt case). Hon var tidigare kriminalpolitisk talesperson för ungsvenskarna SDU, gick ur SD 2018 och kom nyligen kom ut som trans.
Idag konstaterar hon att SD totalt skiter i hbtq-personer:
– Den enda meningen de nämner transpersoner i, då använder de ordet ”avvikelse”. Det gör ont, det gör mig ledsen. Jag är ingen avvikelse, säger hon och tittar rakt in i ögonen på sin bästa vän, SD-Johan.
Här, i SD:s konkreta politik, borde ”SD-bögar” ha landat och bitit sig fast. Exakt där finns substansen.
