När AI-robotarna (bland annat Chat GPT) som skriver texter dök upp för ett par månader sen, så avgjordes plötsligt en gammal litteraturvetenskaplig dispyt.
Ni vet så klart vilken.
Frågan om text bara består av citat ur andra texter eller om text faktiskt refererar till en verklighet utanför texten.
Robotarna visade tydligt hur det förhöll sig. Genom att dammsuga den gigantiska textmassa vi kallar för internet så lyckades de på helt egen hand pussla ihop begripliga texter om både det ena och det andra. Texter som vi mänskliga läsare var så pass nöjda med att vi inte riktigt kunde skilja dem från våra egna.
Bingo.
Jean Baudrillard hade rätt.
Alla postmodernister hade helt rätt hela tiden!
Text tillverkas av annan text och när man läser en text finns det ingenting intressant utanför textens universum.
Befrielsens timme var slagen. Den totala postmoderna segern var här.
Äntligen fick man täppa till truten på de konservativa stötar som i decennier kallat poststrukturalistisk filosofi verklighetsfrämmande. Vad sa ni nu då? Vem är egentligen verklighetsfrämmande? Här har ni BEVISET! Det är gjort med DATORER!
Men… ja, ni hör ju själva.
Det är bara jag som klappar händerna.
Den här genuint postmoderna synen på berättelser och litteratur är numera så pass accepterad att ingen tycker det är det minsta märkligt. Det finns inte en politiker eller PR-konsult som inte ersatt ordet ”verklighetsbeskrivning” med ordet ”narrativ”. Och när tidskriften Kvartal häromveckan avslöjade att Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” inte hade något med verkligheten att göra, blev läsarna riktigt arga. Men inte på Schulman – utan på den dåre som försökt faktagranska en bok som hade ordet ”roman” på omslaget.
Att Alex Schulman hittat på ett släkttrauma som skulle förklara hans eget inre mörker föranledde inte mer än en axelryckning. Sådan är romanen. Den är bara text som citerar text. Det finns ingen sanning utanför dess pärmar.
Egentligen borde allt det här göra mig lycklig.
Jag lever ju i mitt hett efterlängtade postmoderna paradis. Allt är som en novell av Jorge Luis Borges där maskinerna spottar ur sig ändlösa berättelser och författarna skriver böcker där de presenterar övertygande bevis för saker som aldrig har hänt.
Ändå är det något som plötsligt känns så oerhört fattigt. Lika trist som en dikt skriven av ChatGPT. Det är som att själva spänningen i litteraturen är borta.
De klassiskt postmoderna romanerna gjorde alltid en stor affär av hur konstruerade och fejkade de var. Själva ”bedrägligheten” i berättandet var romanernas huvudnummer. Författarna flaggade så tydligt de kunde för att de minsann ”lekte” med fiktionen och sanningsanspråken. Huvudpersonerna hette saker som ”William of Baskerville”, ”Oedipa Maas” eller ”Wicks Cherrycoke”.
När autofiktionen tog över hette huvudpersonerna plötsligt ”Karl Ove” och ”Alex”, och det fanns högst verkliga personer som hette samma sak som turnerade runt på olika bokmässor och sålde sina böcker om Karl Ove och Alex. Deras liv var lika falska som alla andra postmoderna romanfigurers, men ungefär lika spännande som vilken handelsresande i litteratur som helst.
Och jag måste erkänna att en stor del av min nyfikenhet på litteraturen försvann när ambitionsnivån för att konstruera ett fiktivt universum inte blev högre än för vilket influencer-content som helst.
Plötsligt gjordes allt med tungan i kinden och den som kände sig lurad på en ärlig berättelse bemöttes mest med ett litet fniss från upphovspersonen.
Höhö fattar ni inte att det är sponsrat innehåll?
Hihi fattar ni inte att det är en roman?
Hähä det är ju bara en podd.
Allt som återstod var en tävling om den starkaste storyn.
Och för all del. Men borde inte storysarna vara starkare då?
När romanerna var som bäst var de ett sätt att berätta sanningar som inte kunde berättas på annat sätt.
Men det är ju inte det som hänt här.
Och i fallet med Alex Schulmans bok var storyn i Kvartals artikel faktiskt betydligt starkare än romanens. Berättelsen om en kulturjournalist och författare som vill förklara ”mörkret” inom sig genom att skarva ihop en bedräglig historia om sin berömde släkting som han sedan portionerar ut som en sanning i böcker, intervjuer och poddar… den säger mig betydligt mer om det postmoderna influencerparadis jag lever i än alla romaner om hur en essens av sorg, vrede och ångest ärvs mellan generationerna.
