Sedan gick det lika fort som smittspridningen av omikron. I måndags tillkännagav regeringen att sällskap måste spridas ut, från och med onsdagen den 12 januari, och från den 19 sätts taket på 500 personer oavsett vaccinpass.

Många teatrar avbokar just nu alla biljetter, publiken måste boka igen, med färre i salongen. Sist det kom restriktioner var biljetterna svårsålda, publikens rädsla spädde på krisen, inget vet hur det kommer att drabba denna gång.

Det är för många en ekonomisk katastrof. Inte minst för konsertarrangörerna som nästan alltid har en större publik än så.

Men, dessutom – vad gör det med människorna som försöker skapa kulturen? Redan har otaliga scenkonstkreatörer vittnat om hur knäckande det har varit när föreställning efter föreställning läggs på is. Får framflyttad premiär så man får plocka upp den igen ett halvår, ett år senare, repa upp den för att sedan åter se premiären inställd. Till sist dör verket för de inblandade, all laddning smulas sönder.

Coronastöden har ändå funkat så pass hyfsat att många fria aktörer har kunnat överleva under denna för kulturen så mörka era. Men hur länge till orkar scenkonstnärer om inget får ske på riktigt? Om de essentiella publikmötena nödtorftigt ersätts med skakiga digitala lajvsändningar, där osäkerheten kring om ett verk kommer att få möta sin publik aldrig upphör, rädslan för ännu en pyspunka, eftersom teater inte är något utan sin publik?

Det är omöjligt att hobby­gissa hur farlig smittspridningen är denna omgång, även om många ger sig på det. Man får hålla tummarna för att det är som vissa epidemiloger hävdar, ett urlakat virus som långsamt lämnar sin position som ”allmänfarligt”. Att de nya restriktionerna mest är ett senkommet och lite hysteriskt behov av att skyla över bristerna i vården och försöka visa handlingskraft.

Det är i alla fall allmänskadligt att låta scenkonsten slitas ned och bli lika hålögt glåmig som en slaskig januaridag och till sist tyna bort. Eftersom det skulle ta bort en del av den allmänna glädjen ur livet.