Det är verkligen väldigt vitt i Vita havet. Efter att ha gått på ett antal vernissager och julmarknader i utställningslokalen på Konstfack förstår jag det separatistiska konstnärskollektivet Brown Islands missnöje. Det är nästan parodiskt hur väl min erfarenhet av Konstfack samspelar med min föreställning om Konstfack. Precis som jag tänkt mig kryllar skolan av Our Legacy-skjortor, Acne-skor, söta blonda tjejer som virkar menskonst och killar uppväxta på Skånegatan som bygger obekväma stolar i ljust trä.
Jag är ingen konstexpert, kvalitén på utbildningen och studenternas arbeten vet jag ytterst lite om. Men färgen på deras ansikten talar sitt tydliga språk: skolan är, precis som de flesta av Sveriges konstnärliga vidareutbildningar, oerhört homogen i sin vithet.
Kärnproblemet ligger inte i att en viss utställningslokal fått ett visst namn och det är det inte heller någon som trott (även om de mer raljerande rösterna i debatten gärna fått det att låta så). I Brown Islands text ”Floating in the White Sea” (2018) förklarar de istället att de väcker förslaget om ett namnbyte för att det ”direkt skulle engagera en process som ifrågasätter institutionella protokoll och värden, avslöjar vems röst som får höras, vilka positioner som har makt, samt representationens politik och möjligheter”. Ett anspråk jag personligen finner fullständigt rimligt. Och trots att utredningen till slut landade i att lokalen skulle fortsätta heta Vita havet måste man ge Brown Island rätt i i alla fall en sak: processen kring det potentiella namnbytet ledde minst sagt till ett ifrågasättande och ett avslöjande av Konstfacks institution och maktstruktur.
En av aspekterna som synliggjordes av Vita havet-debatten var den grymma flockmentalitet som råder bland lärarna och ledningen på Konstfack. Det är i alla fall vad Sara Kristoffersson, professor på skolan och konstkritiker i Dagens Nyheter, vittnar om i sin bok ”Hela havet stormar” som utkom tidigare i våras. Kristoffersson var en av få anställda som ställde sig mot Brown Islands krav. Till en början internt, senare offentligt via en debattartikel i DN. Vad som följde är hyfsat enkelt att föreställa sig: Brown Island skrev en upprörd replik och en hetsig kulturdebatt vaknade till liv. Ett större antal anställda på skolan gick ut i media och distanserade sig från Kristofferssons uttalanden och anklagade henne för att skada förtroendet i relationen mellan studenter och lärare.
”Hela havet stormar” kan betecknas som Kristofferssons svar på dessa anklagelser, även om författaren själv hävdar att verket har större anspråk. Hon vill redogöra för samtidsklimatet när det gäller identitetspolitik och cancelkultur samtidigt som hon vill dela med sig av sina dagboksanteckningar från den traumatiska perioden samtidigt som hon vill undervisa i färglära och Konstfacks historia samtidigt som hon vill rättfärdiga sitt eget beteende samtidigt som hon vill kritisera kollegornas samtidigt som hon vill ”ge en så sann bild av händelserna som möjligt”.
Delar av detta lyckas hon med. Jag uppskattar inslagen där Kristoffersson distanserar sig känslomässigt, där hon går in i sin yrkesroll och delar med sig av den kunskap hon besitter i konst- och designhistoria. Även delarna om det rådande samtalsklimatet är välformulerade i sin frispråkighet. Hon skriver att när den som anses vara i överläge inte har någon rätt att kritisera den som anses vara i underläge tillintetgörs det kritiska samtalet. Så långt är jag med henne.
Men tyvärr är dessa passager i boken i minoritet. En betydligt större del består av den allt mer populära litteraturgenren ”Dagbok från när jag blev utsatt för ett drev”. Det är ett evinnerligt ältande om sömnlösa nätter och hur många kilon Kristoffersson gått ned. Hon skriver om sina psykologmöten och jämför sig själv med Galilei som vågade stå upp för idén om att jorden kretsade runt solen även när kyrkans män gick emot honom på 1400-talet. Det är ångestpåslag och det är långsökta liknelser mellan Konstfacks ledning och Putin. Det är egentligen inget inneboende fel i detta, jag förstår att det måste varit obehagligt att bli uthängd av kollegor i media på det vis Kristoffersson blev och känner med hennes behov att skriva om det. Och även om genren är svår har andra författare lyckats skildra liknande erfarenheter med fantastiskt resultat, jag tänker exempelvis på Åsa Lindeborgs ”Året med 13 månader”. Men för att ett självbiografiskt verk ska kunna skildra sådana upplevelser utan att det blir för kladdigt måste det vara skrivet av en oerhört skicklig skribent som samtidigt är vaksam på att inte trilla ned i någon martyrfälla. Här brister ”Hela havet stormar”.
Jag hoppas Kristoffersson fortsätter undervisa och forska istället för att ge sig an nya bokprojekt. Inte för att jag vill ta ifrån henne några plattformar eller tycker hon förtjänar att bli cancelled, utan för att det helt enkelt verkar vara det hon gör bäst.
