Jag skrev mycket om ”hämndporr” (att dela och sprida ­sexuella bilder på någon annan utan personens samtycke, inte sällan som hämnd på en partner som gör slut) för tio år sedan på ­Politism.­se. Någon gång där inleddes också arbetet med att få till en svensk lagstiftning mot fenomenet som inte fanns då. Jag kommer ihåg att många vuxna män och kvinnor hörde av sig till mig och tyckte det var ”överdrivet” att driva frågan om en ny lagstiftning då ”förtalslagen funkar bra” samt att det riktiga problemet var att tjejer tog sexuella bilder på sig själva och skickade till sina pojkvänner ”för det vet man ju hur killar är, hö hö”.

Låga förväntningar på killar

Båda dessa ingångar till att hantera fenomenet ”hämndporr” är förstås helt fel. För det första är förtalslagen (eller andra lagstiftningar hämndporr kunde hamna under, det var rätt godtyckligt under denna tid) inte en lag som funkar bra på grund av att det brott som begås vid hämndporr inte är förtal. 

Problemet med hämndporr är inte att någon framställs som klandervärd eller brottslig. Problemet med hämndporr är att det är ett sexuellt övergrepp. 

För det andra är det inte alls så att ”man vet ju hur killar är.” Killar är inte viljelösa robotar. De kan fatta beslut. Det finns en uppsjö sidor på internet där man kan hitta sexuella bilder på personer som ställt upp frivilligt på att bli tittade på, om man nu vill se det. När man väljer att sprida och titta på bilder där personerna inte deltar frivilligt så är det just ofrivilligheten – känslan av makt över offret – man väljer. 

Det i sin tur beror inte på att alla killar är monster, som uttrycket ”man vet ju hur killar är” också implicerar. Det beror på att de växt upp i en kultur som fortfarande har en djupt rotad före­ställning om att det är skamligt för tjejer att ”kommas på” med att bete sig sexuellt, även om det inte är lika svartvitt idag som förr, och att de därför får skylla sig själva om det händer. 

Killar kan alltså fatta egna beslut som till exempel att inte begå handlingar mot andras samtycke. Samtidigt kan man inte säga att de får särskilt mycket hjälp av vuxenvärlden att ta rätt beslut. Kulturen de lever i både uppmuntrar och förväntar sig att de fattar fel beslut. ”För det vet man ju hur killar är.”

Fokus på offrens beteende

Ett annat fenomen i vår kultur som hämndporr belyser är att tjejer alltid måste minska sitt eget handlingsutrymme för att ­”skydda sig” mot potentiella ­sexuella övergrepp som tydligen kan ske så fort de försöker leva sina liv som helt vanliga människor. Vårt fokus för att ”lösa” problemen med sexuella övergrepp är alltid på hur offren kan förändra sitt beteende.

Jag kommer ihåg 2014 innan den nya lagen kom, när en 18-årig kille fälldes för förtal i tingsrätten för att ha smygfilmat sin då­varande tjej under sex och sedan spridit filmen. Hovrätten sänkte sedan hans straff från 130 000 kronor i böter till 25 000 kronor med hänvisning till att det idag ”är alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

Vuxna människor tror ofta att ungdomar inte bryr sig lika mycket om sin integritet som de själva gör, eftersom ungdomar ”fläker ut sina liv på nätet”. Det är naturligtvis helt fel. Unga bryr sig definitivt om vad som läggs ut om dem på nätet. Det är milsvid skillnad på att själv dela något och att något delas mot ens vilja. De två sakerna ingår inte ens i samma universum. Vuxna måste börja förstå det.

Jag kommer också ihåg att ­advokaten uttalade sig om tingsrättens skadestånd som han tyckte var för högt för ”idag är det så mycket som finns på nätet och tjejen hade gett sig in i leken lite även om hon inte var medveten om att hon filmades”. Och på frågan vad han menade med att hon gett sig in i leken fortsatte: ”Hon hade gett sig i lag med den här killen.”

Det visar varför det inte går att komma åt detta brott enbart genom lagstiftning, även om den nya lagstiftningen mot hämndporr förstås är viktig. Idag kan förövaren hota offret med att sprida bilderna till alla hon känner om hon anmäler. På så sätt kan förövaren fortsätta begå nya övergrepp utan att offret vågar anmäla. Anledningen till varför det går att hota en person bara genom att hota att sprida bilder är för att vi tycks besatta av att skuldbelägga sådant som inte är ett brott, sådant som skett helt frivilligt och som inte skadat någon annan människa. 

Problemet kräver akuta åtgärder

Reportaget i Dagens ETC inger samma känsla som jag alltid får av dessa berättelser – att jag vill se både ett akut handlingssätt och ett långsiktigt handlingssätt mot problemet. Det kräver akut handling, för unga tjejer hängs ut här och nu och eftersom samhället så glatt har beväpnat deras förövare genom att skambelägga och skuldbelägga offren så finns det akuta risker för offren. Risk för utpressning. Risk för självskador. Min reaktion blir därför att vilja stoppa alla tjejer från att någonsin ta en enda nakenbild igen. Riskerna är helt enkelt för stora.

Men i det långsiktiga perspektivet är det just denna reaktion som är mest skadlig. Vi måste, som kultur, börja lägga skulden och skammen där dessa hör hemma. På förövarna. Det måste vara förövarna som inte vågar gå ut för att de gjort något så skamligt som att titta på och sprida bilder utan de inblandades samtycke. Det måste vara slut på att kräva av tjejer att de ska sluta med normala beteenden (vilket sexuellt utforskande är, även om det sker på nätet) som på inget sätt är skadliga eller omoraliska eller ohälsosamma, bara för att det finns andra därute vars beteende är skadligt, ohälsosamt och omoraliskt.

Lagstifning är inte svaret

Det långsiktiga handlings­sättet måste vinna, om vi ska ha ett samhälle där tjejer slipper begränsa sina liv och sitt handlingsutrymme och killar slipper utmålas som robotar. Och det kräver som alltid mer än bara arbete med lagstiftning. Det kräver att vi som samhälle vågar se oss själva i spegeln istället för att bara hänvisa till offrens eget ansvar eller måla upp en bild av alla förövare som avvikande från majoritetssamhällets norm ­medan de förövare som inte passar in i den bilden trivialiseras enligt idén om ”hur killar är”. Det kräver att vi ser vårt ansvar i problemet, som samhälle. Det är vi som är förövarna.

Denna text är tidigare publicerad på Hanna Gustafssons blogg.