– Jag hade hoppats se Boric som en arvtagare till Allende, den som fullföljer det han inte kunde, säger portvakten och skakar lite uppgivet på axlarna.
– Men vad jag ser, fortsätter han, är en upprepning av historien. Allende var isolerad bland sina egna och det verkar som om Boric också är det. Att högern vann i det senaste valet var nästan som en dödsstöt.
Det ligger en hel del i det. Det enda partiet i Unidad popular, UP, som i slutändan helt och fullt stödde Allende var kommunistpartiet. I sitt eget socialistparti var han ensam, isolerad. Och Borics – Chiles nuvarande president, Gabriel Boric – stora problem är att någorlunda hålla ihop de koalitioner som står bakom honom och få dem att sluta upp bakom honom istället för att ägna sig åt att stärka sina egna positioner.
– Men, fortsätter portvakten, Chile idag är ett annat land än för 50 år sedan. Allende skulle inte ha känt igen sig. Det är knappt att jag gör det. Och jag föddes ändå samma år som kuppen.
Han ber att få titta på boken. Läser baksidsestexten:
– Ett försök att komma bakom myten… hm, verkar intressant. Allendes död var så episk, så tragisk… så stolt att det är svårt att säga något kritiskt. Men det är väl det som behövs om man ska lära sig något.
Jag bor i ett stillsamt kvarter mellan hav och skog. Här händer inte mycket. Och när det händer publiceras det genast i kvarterets Whatsapp-grupp. Oftast handlar det om bilolyckor och bortsprungna hundar och en gång om ett misslyckat rånförsök mot en joggare.
Men bakom händelselösheten myllrar det av liv.
Portvakten och jag brukade ganska ofta prata med varandra långt innan jag fick veta att han heter Salvador Allende. Vårt främsta samtalsämne då var min vita boxer Mia. Portvakten hade själv haft en likadan. Vårt andra samtalsämne var en Porcheliknande Audi som månad efter månad stod parkerad på gatan utanför flerfamiljshuset. Med tiden täcktes den av damm, sand och smuts i största allmänhet. Med den här natten hade det regnat och man kunde på nytt se att bilen var röd och att det stod Audi R8 på bakluckan.
– Konstigt att ingen försökt stjäla den, säger portvakten. Jag har ringt till polisen flera gånger för att de ska hämta den. Men inget händer.
Ägaren till Audin, som hyr en lägenhet på översta våningen, försvann för fyra månader sedan. Han hade åkt iväg i en taxi tidigt på eftermiddagen, utan att lämna några meddelanden om vart han skulle eller hur länge.
– Två dagar efter att han åkt kom två män och frågade efter honom. I övrigt verkar det som om han aldrig existerat.
– Han bara försvann. Men eftersom han betalat hyran i förväg för ett helt år och det fortfarande återstår två månader kan vi inte göra någonting.
Portvakten har en teori. Han tror att den som hyr lägenheten och äger Audin har en hyfsat viktig position i ett knarksyndikat.
– Hela hans stil tyder på något skumt.
Portvakten har varit inne i lägenheten ett par gånger. Förutom en flygel, ett stort skrivbord, två fåtöljer och en extrabred säng – allt det i det stora vardagsrummet – var lägenheten tom. Av fem rum var bara ett möblerat och det fanns nästan ingen köksutrustning. Under den första månaden efter hyresgästens försvinnande fortsatte hembiträdet att komma, men sedan dess har ingen varit där.
– Jag tror att han helt enkelt var tvungen att gå upp i rök. Det var så bråttom att han inte ens hade tid att köra ner Audin i garaget.
Portvakten nickar menande. Och jag nickar med. Det är känt sedan länge att de stora internationella knarksyndikaten har börjat bygga upp strukturer för pengatvätt och smuggling i Chile. De håller låg profil. Vill inte synas.
Men att de skulle finnas här, i vårt kvarter?
Medan vi står där och känner oss allmänt förvirrade kommer ”Marlene Dietrich” springande och får mig att börja fnissa. Det är portvakten som berättat att hon kallas Marlene Dietrich. Han tror att det är på grund av hennes långa blonderade hår. Hon är säkert över 70 och springer alltid. Ibland stannar hon för att prata i mobilen, men bara korta stunder och även då joggar hon på plats.
Hon ingår i ett litet galleri av udda figurer som befolkar kvarteret, men som man ofta inte ens lägger märke till. Varje gång jag har sett ”Marlene Dietrich” har hon sprungit… målmedvetet, jämn takt, stadig andning och med blicken riktad rakt fram, mot horisonten.
Ett mysterium, på gränsen till komiskt.
– Hon är änka efter en amiral, säger portvakten plötsligt. Och det sägs att hennes två söner dödades av militären efter det misslyckade attentatet mot Pinochet 1986. En del säger att de ingick i kommandogruppen. Andra säger att de bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.
”Marlene Dietrich” springer förbi på andra sidan gatan. Mitt fniss fastnar. Jag ser plötsligt en gammal kvinna som försöker springa ifrån sin smärta och sin sorg.
Portvakten följer henne med blicken tills hon viker av mot den lilla parken i nästa kvarter. Träden har börjat tappa sina löv, men bougainvilleans violetta blommor klamrar sig kvar, om än lite krökta.
– Boric har inte ens suttit halva den tid som Allende hann sitta innan kuppen, säger han. Men jag har en känsla av att han varit med om nästan lika mycket. Och om han kan lära sig av Allendes tusen dagar, så ska det nog gå vägen. Någon kupp behöver han i alla fall inte vara rädd för.
Portvaktens optimism känns lite oväntad med tanke på det han sagt tidigare. Och även om Boric kanske inte behöver vara rädd för någon militärkupp, så har knarkvåldet redan orsakat kris. Och i både parlamentet och i det författningsråd som ska skriva en ny konstitution är det högern som dominerar.
– Jag tror det är så här, förklarar portvakten. Nederlaget med det första förslaget till konstitution, när 62 procent röstade mot, var Borics 11 september, hans kupp. En bitter lärdom. Men en lärdom. Och han har det som Allende inte hade för att omsätta lärdomen i handling: tid. Inte mycket, men på några år kan en hel del hända.
Portvakten Salvador Carlos Allende låter som en politisk guru.
Men som sagt; bakom händelselösheten i mitt kvarter myllrar det av liv.
