Allvarliga miner. De ger sina ­argument. Oroliga tider. Putin lurar i vassen, Erdogan spelar hartsfiol. Räntorna är på väg upp, den stora lågkonjunkturen tornar upp sig. Förorterna brinner. ­Utanförskapet skenar. Sverige behöver mer samling och mindre polarisering. ­Ideologiska ­skillnader kan inte utplåna ansvarskänsla. Och medborgarna har trots allt sagt sitt. De anser att det finns två statsbärande partier. En majoritet har gett sitt stöd.

Det omöjliga har därmed blivit möjligt. Socialdemokraterna och Moderaterna bildar regering tillsammans. Och sedan är politiken död.

Andreas, vakna, du drömmer bara, det är inte på riktigt!

Kanske. Hoppas verkligen.

Men om något signalerar senaste SCB att det parlamentariska läget är fortsatt mycket komplicerat. Inte minst eftersom Centerpartiet verkar vilja styra precis allt oavsett sitt – krympande – väljarstöd. Samtidigt har vi kombinationen av världens mest pragmatiska parti (S) och ­galaxens mest makthungrige partiledare (M). 

Jag har säkert fel. 

Säg att jag har fel.

Vem är jag att vaska det värsta från spåkulan. 

Borde väl nöja mig med att konstatera det uppenbara: 

Idag jublas det på Sveavägen 68, allt som behövdes var en ny partiledare och ett krig och en historiskt svag opposition.

Idag blir det – eller borde bli – krismöte hos Miljöpartiet för absolut ingenting tyder just nu på att trenden är på väg att ­brytas, speciellt inte när Socialdemokraterna och ­Vänsterpartiet tävlar om klimatpolitik som ska lämna individen oberörd.