Med andra ord: vi bör vaccinera oss.

Men det kostar. En grundvaccination för TBE består av tre doser, till en kostnad på ungefär 450 kronor styck (exempelfall: Stockholm). En snabbräknare har redan kommit fram till att kostnaden landar på 1 350 kronor. Sedan tillkommer en påfyllnadsdos efter tre år och därefter en till vart femte år, resten av livet. Jag orkar inte räkna på vad det skulle kunna bli, så vi nöjer oss med ”dyrt”.

Tolv regioner gör ingenting

Regionsskillnaderna är stora: några subventionerar, några funderar på att subventionera, majoriteten gör varken eller. Endast fem av 21 regioner – Sörmland, Uppsala, Västmanland, Örebro och Östergötland – ger billigare eller gratis vaccin, främst till barn. Gävleborg, Jönköping, Stockholm och Västra Götalandsregionen utreder frågan och resterande tolv gör alltså ingenting.

Regionssystemet är bra på att se till att de som strävar efter jämlik hälsa alltid ska ha ett jobb.

”Men det handlar väl om pengar?” tänker du. ”Det skulle ju bli dyrt för regionerna?” Ja, det kostar pengar att vaccinera folk. Men det gör det också att inte vaccinera: varje TBE-fall kostar samhället 745 000 kronor.

De drar nitlotten

I all iver att skära ned i – förlåt, jag menar effektivisera – samhället och sjukvården verkar förslaget om subventionerat TBE-vaccin helt setts förbi. Trots att effektiviseringsivrarna mår fysiskt illa av tanken på att människor kostarpengar – och här får ett tillfälle att utrota TBE-sjuka samhällskostnader till människor helt. (Slå till!)

Lågutbildade och invånare i socioekonomiskt utsatta områden drar redan nitlotten i det svenska hälsolotteriet. Kort summering: var inte fattig, bo inte på fel ställe, var för guds skull inte född på fel plats.

I Stockholm hade vart tredje dödsfall mellan 2015 och 2017 kunnat undvikas om alla invånare haft samma låga dödlighet som höginkomsttagarna. Ojämlik hälsa är en fråga om människors liv.

Forskningen visar vägen

I TBE-frågan ser det inte mer jämlikt ut. Vaccination är betydligt vanligare bland höginkomsttagare, och forskning visar – till ingen överraskning alls – att avgiftsfri vaccinering skulle ge ökad vaccinationstäckning bland låginkomsttagare.

Olika studier har kommit till olika slutsatser vad gäller kostnadsfrågan – är det billigare att vaccinera folk eller att försöka ta hand om dem när olyckan redan skett? – men i ett livstidsperspektiv verkar det löna sig att erbjuda kostnadsfri vaccination. Och vi som inte är effektiviseringsivrare kan ju faktiskt tänka att undvikandet av en farlig sjukdom har ett värde i sig.

Men knäckfrågorna är kanske snarare dessa: vad hände med principen ”det får kosta” i sammanhang där det som är dyrt är för viktigt för att prioritera bort? Varför vågar ingen prata om det som krävs för att rädda såväl krisande regioner som pressade barnfamiljer?

Vi måste ta lite från de rika och ge till det gemensamma så att vi kan hjälpa de som behöver hjälpas. Ibland är det faktiskt inte svårare än så.