Att misshandla en anrik institution på det sätt som överintendenten Helene Rånlund gjort är oförlåtligt. Men det har hänt förut, och det kommer troligen hända igen, att chefer som varken begriper sitt uppdrag eller sina medarbetare utses att leda komplicerade organisationer. 

Det problemet brukar alltid få en lösning i slutändan.

Men det här är också en historia om vad som händer med kulturlivet i beredskapstider.

Rånlund har uppenbarligen besjälats av tanken på att till varje pris demonstrera sin och museets lojalitet med det krigshärjade Ukraina. Trots att historien tyvärr innehåller sanningar som inte passar in i den tjusiga berättelsen – till exempel att Sverige och Ryssland varit allierade. Något Rånlunds förtvivlade medarbetare försökt påpeka för döva öron. 

Men när försvarsviljan ska uppmuntras finns inte plats för vetenskapliga nyanser. Rånlund har tvingat museets medarbetare att stå i givakt. 

Och det är förfärligt att betrakta. 

Men det kommer troligen att bli mer av den varan. 

För 2022 överlämnade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, en rapport till regeringen som hette ”Civilt försvar mot 2023 – ett totalförsvar i balans”. De kulturutövare som tog sig tid att läsa den (troligen inte särskilt många) gick direkt upp i stabsläge. Rapporten menade nämligen att MSB skulle få som uppgift att integrera kultursektorn i totalförsvaret. I händelse av krig ska kulturlivet bidra till försvarsviljan och stärka vår nationella identitet. 

En lätt panik utbröt bland de pålästa kulturbetarna.

Är det inte statens uppgift att trygga kulturens oberoende och skydda den från politisk påverkan? Kommer de att kallas in för att göra propaganda nu? Och hur ska det hela gå till? Med pjäser om Karl XII?

Nu har vi fått svaret. 

Rånlunds brutala offensiv på Armémuseum visar hur snabbt kulturen kan mobiliseras för att tillverka propaganda som passar de aktuella politiska ändamålen. 

Att öppnandet av den framstressade utställningen sammanföll med beslutet att skicka ett militärt stödpaket på sju miljarder kronor till Ukraina gör det hela riktigt solkigt. 

Även om det skulle vara en ren tillfällighet att Zelenskyj talade på öppningen och att det var en stor slump att utställningen betalades av försvarsmakten och Bofors är det omöjligt att inte tänka tanken att utställningen om de två broderfolken är ett rent beställningsjobb.

Den tanken är direkt obehaglig.

Kultursverige har länge oroat sig för att påtvingas politiska uppdrag, och det stora orosmomentet har alltid varit Sverigedemokraterna. Men hittills har partiet haft ganska blygsamma framgångar för sin kulturpolitik. Förutom den dödsdömda kanonutredningen är det bara på lokal nivå de lyckats genomföra sina hjärtefrågor – och även där har resultaten varit pajiga.

När till exempel sverigedemokraten Roger Hedlund förra våren försökte ta kontroll över Länsmuseet i Gävle hade han ingen aning om vad verksamheten bestod av. Han upprördes över att museet visade samtida konst (trots att det alltid varit ett konstmuseum) och krävde att museet skulle bli mera ”folkligt” (trots att det just då visade en utställning med snöskotrar). Hotet från SD har helt enkelt desarmerats av att deras politiker inte har haft en susning om vad de pratar om. 

Men när regering, riksdag, försvarsmakten och hela det offentliga samhället mobiliserar i en fråga är kulturlivet otroligt mottagligt för påverkan. 

Då höjs armen som ska hålla armlängds avstånd i honnör.

Armémuseum har kunnat snickra ihop sin propagandaföreställning om den svensk-ukrainska unionen för att ingen tycker att det är fel. Vi hejar ju på Ukraina. Och då känns det ju rätt att vi alltid varit broderfolk genom århundradena? 

För så var det väl?

Under ett sånt tryck orkar inte kulturlivet vara en motkraft till politiska strömningar, eller vara en plats där obekväma sanningar kan sägas. 

Att kritisera den här utställningen handlar inte om att stödja Ryssland eller svika Ukraina, som Helene Rånlund tror när hon anklagar sina skeptiska kolleger för att vara ryska påverkansagenter. (Om det vore sant, vore det för övrigt den absolut fånigaste påverkansoperationen i världshistorien).

Nej, det handlar om att MSB, Sverigedemokrraterna och Helene Rådlund alla förenas i sin instrumentella syn på kulturen som ett verktyg. För dem är kultur och museiverksamhet något som ska tjäna ett syfte. Inte en verksamhet som utforskar och undersöker. 

För dem ska kulturen bekräfta föreställningar och stärka övertygelser. 

Aldrig utmana dem. 

Det är en riktigt tragisk tanke.