Den här utvecklingen skapar ett gyllene tillfälle för de privatiseringsivrare som vill omstöpa sjukvårdssystemen helt och hållet, de som vill avskaffa det offentliga och låta det privata härska oinskränkt över sjukvården.
Ohanterbart hög självrisk
Nu är tankesmedjan Timbro ännu en gång ute och kräver att Sverige inför ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem av nederländskt snitt. I en rapport och en debattartikel säger man sig bland annat vilja ”öka jämlikheten”, så låt oss börja med att fundera ett ögonblick över detta anmärkningsvärda påstående. Vill Timbro minska ojämlikheten? Nej, alla vet att Timbro vill öka ojämlikheten, men eftersom svenskarna tycks vara förtjusta i idén om vård på lika villkor är det mer taktiskt att använda sig av det nyliberala nyspråk som har blivit så populärt i sjukvårdssammanhang: ojämlikhet är jämlikhet, privata sjukvårdsförsäkringar avlastar det offentliga, ingen köper sig före vårdkön och så vidare och så vidare.
Premierna för privata sjukvårdsförsäkringar ökar kraftigt och förväntas fortsätta öka.
En annan sak vi genast kan konstatera är att timingen för Timbros rapport inte är den bästa. Ett axplock av de senaste veckornas nyheter från nederländsk sjukvård säger oss nämligen att det råder stor brist på vårdpersonal i Nederländerna och att denna brist kommer att förvärras framöver. Och att den nederländska regeringen skär ner i sjukvårdsbudgeten på ett sätt som framkallar stora protester. Och att premierna för privata sjukvårdsförsäkringar ökar kraftigt och förväntas fortsätta öka. Och att många nederländare, för att sänka premierna, tar på sig en självrisk så hög att de riskerar att inte ha råd med sjukvård den dag de drabbas av sjukdom.
Statliga bidrag måste kompensera
I det nederländska sjukvårdssystemet förväntas alla medborgare ha privat sjukvårdsförsäkring. Den som inte har råd får ett bidrag av staten och försäkringsbolagen har egentligen inte rätt att ta ut högre pris av den som löper högre risk för sjukdom. Det kan vid första anblick tyckas jämlikt på ett sådant sätt som Timbro falskeligen säger sig eftersträva, men i själva verket finns många ojämlikhetsskapande mekanismer i det nederländska systemet.
För det första handlar det om avvägningen mellan premie och självrisk. För att slippa betala hög månadskostnad är det många nederländare, inte minst låginkomsttagare, som i stället chansar med hög självrisk. Det innebär att den dag de faktiskt blir sjuka måste betala en hel del ur egen ficka, något som gör att många undviker att uppsöka vård trots att de behöver den.
Missgynnar de grupper som inte är vana vid att läsa finstilt information och inte har kloka rådgivare
För det andra handlar det om att fler och fler nederländare tvingas söka ett statligt bidrag för att ha råd med vården. En av de bärande idéerna med ett offentligt, universellt och skattefinansierat sjukvårdssystem är ju tvärtom sjukvård som en kollektiv rättighet, där ingen ska behöva stå med mössan i hand och be staten om hjälp med vårdkostnader. Att den nederländska staten förbarmar sig över vissa utsatta grupper gör att just dessa hamnar i skottgluggen för sjukvårdsdebatten, alltmedan själva ordet välfärd gradvis ändrar klang.
Välfärd tillfaller inte längre alla på lika villkor, utan i stället blir det som i USA att somliga ”går på välfärd”. Dessutom ska sägas att det statliga bidraget till privata sjukvårdsförsäkringar inte har stigit i takt med de ökade försäkringspremierna, varför många nederländare får problem trots det statliga bidraget.
Alla vill ha unga och friska
För det tredje blir sjukvården en marknad i det nederländska systemet, inte bara för företagen utan också för medborgarna själva. Varje år förväntas de läsa försäkringsbolagens villkor och fundera på att byta bolag, vilket blir extra viktigt då premierna ökar och de statliga bidragen inte hänger med i svängarna. År 2023 var det 7,4 procent av befolkningen som valde att byta. Denna möjlighet skapar onödig stress kring vården, samtidigt som det missgynnar de grupper som inte är vana vid att läsa finstilt information och inte har kloka rådgivare.
För det fjärde har det visat sig svårt för de nederländska försäkringsbolagen, trots ett avancerat riskanpassningssystem, att inte göra prismässig skillnad på gamla och unga eller på friska och sjuka försäkringstagare. Som i alla försäkringssystem tjänar bolagen mest på unga och friska försäkringstagare, och det är därför dessa som man i första hand försöker locka till sig.
Det här var bara några exempel på ojämlikhetsskapande marknadsmekanismer i det nederländska systemet, vilket å andra sidan har ganska tuffa regler gällande vinster i välfärden. Några sådana regler vill Timbro absolut inte ha när Sverige övergår till ett nederländskt system. I Timbrorapporten, författad av Hannes Wahrolén, sägs därför:
”Av politiska skäl är vinstdrivna sjukhus helt förbjudna i Nederländerna… [Men] i en framtida svensk sjukvårdsförsäkringsreform bör det utredas vilken driftsform som är lämplig för sjukhus.”
Raka motsatsen lyser igenom
Timbro kräver alltså att den svenska vårdens finansiering ska privatiseras på samma sätt som i Nederländerna, men i motsats till Nederländerna ska Sverige ändå behålla och rent av utöka den privata driften av vården. Både sjukvårdens drift och finansiering ska vara privat, enligt Timbro, något som bland annat ska bidra till att göra den svenska vården mer jämlik. Det är skrattretande. Men Timbro insisterar på att jämlik sjukvård är något som måste värnas, och det är bara här och där som raka motsatsen lyser igenom. Till exempel när det plötsligt görs gällande att de billigare och sämre nederländska sjukvårdsförsäkringarna kan vara ett passande alternativ ”för den som värderar lägre premier högre än full valfrihet bland vårdgivare”.
Valfrihet. Alternativ. Värdera. Det påminner om när det privata barnsjukhusets Martinas förra vd försvarade den höga medlemsavgiften till akutmottagningen med att:
”Det finns många ensamstående småbarnsföräldrar som i stället för ett gymkort lägger pengarna på att ha barnen hos oss under ett par år. Det beror på vad man prioriterar. Även om man är ensamstående och har dålig ekonomi så kanske det är en trygghet att du har nånstans att vända dig när barnet är sjukt.”
Och hela Timbros förvirrande och nyspråkliga resonemang i dessa frågor påminner faktiskt om hur upprörda nuvarande vd Claude Kollin och fyra verksamhetschefer, på samma barnsjukhus, blev när jag påpekade att de sorterade barn efter socioekonomisk status. Detta samtidigt som de hävdade att ”alla familjer har så klart inte råd med ett medlemskap på BS Martina”.
Nu vädras det morgonluft
När de offentliga sjukvårdssystemen urholkas runt om i Europa blir det enklare för nyliberala tankesmedjor att få gehör för sina åsikter om fullständig privatisering. Timbro tecknar det nederländska sjukvårdssystemet i rosenrött, men bygger många av sina slutsatser inte på fakta i sig utan snarare på undersökningar om hur människor i olika länder upplever olika sjukvårdssystem. Sådana undersökningar är inte oviktiga, men de kan ibland säga mer om de privata sjukvårdsindustriernas propaganda i respektive land än om hur det faktiskt förhåller sig.
Den fragmenterade och allt mer sönderprivatiserade sjukvård som vi håller på att skapa i Sverige.
Samtidigt ska vi inte överdriva hur dåligt eller ojämlikt eller marknadsstyrt det nederländska systemet är. Med den fragmenterade och allt mer sönderprivatiserade sjukvård som vi håller på att skapa i Sverige blir skillnaderna till slut inte så stora jämfört med system som bygger på obligatoriska sjukvårdsförsäkringar. Inte konstigt att det vädras morgonluft hos Timbro och andra aktörer som helst vill så långt bort som möjligt från vård efter behov och vård på lika villkor.
