Är litteratur-Sverige en identitetspolitisk PK-sekt, frågar Johan Heltnes omskrivna bok ”Sympati för djävulen”, inifrån Biskops Arnös skrivarskola och tycker sig själv svara ja. Inte så olik den frikyrkliga sekt Livets ord som Heltne växte upp i, där epileptiska anfall sågs som ett straff av Gud och och det var lätt som fan att råka sticka ut på ett förödande sätt.
Ungefär som i det litterära Sverige då menar Johan Heltne och hävdar att han censurerats av den där sekten.
Jag läste boken och tyckte mest att han (eller berättarjaget, beroende på hur litterärt man ska läsa den här boken) mest var lite pipig och att debatten om ifall denna lilla ö i världen, en skrivarskola som fostrat massor av framstående svenska författare, men också är just bara en folkhögskola för det pyttelilla privilegierade fåtalet, kändes som stormen i glaset. Bryr sig någon utanför glaset om vad som sker där?
Möjligen hade det varit relevant om det hade varit sant. Om Athena Farrokzhad och hennes posse verkligen haft den makten som Heltne och somliga andra verkar tillskriva henne och de lyckats skrämma hela den litterära världen till politisk korrekt tystnad. Censurerat allt skrivet som inte inkluderat alla minoriteter och utsatta grupper om som krävt samtycke av varenda bifigur i varenda bok.
Det hade ju varit skrämmande.
Men vi är mycket långt därifrån och om en liten klick skrivande människor vill vara politiska och tok-woke i sina texter skrämmer det knappast slag på alla Horace och gänget därute som frejdigt maler på i sina egna spår. Eller hindrar alla de andra, mellan queerfeministisk identitetspolitisk marxism och gubbsjukt storhetsvansinne, den stora merparten skrivande personer, att helt enkelt bara skapa den litteratur som deras hjärnor kräver av dem. Så blir de väl utgivna om de är bra nog.
Inte många visioner om kulturen där inte.
Men utanför vattenglaset och bortom ön med folkhögskolan på rasade i veckan också debatten om vi har en oduglig kulturminister. Det efter att Jeanette Gustafsdotter hasplat ur sig den ena tomma klyschan efter den andra i Stina Oscarsons intervju med henne i Svenska Dagbladet. Inte många visioner om kulturen där inte.
Men Gustafsdotters tomma svar kan ses som en ny kulturministers undran över vad rollen egentligen är, så fylld av symbolfrågor, och så fattig på resurser och muskler. Vreden mot dem på landets kultursidor handlar om en önskan att kulturen ska spela en mycket större roll i politiken än vad den gör. Eftersom den spelar så stor roll för människorna som lever i politikerns konsekvenser.
Det är väl vad Heltnes bok och alla reaktioner den fått ändå visar. Böckerna och all den andra kulturen berättar mer än sina historier, de berättar också om vilka vi är och vilka vi vill vara. De speglar oss eller bråkar med oss, visar vägar mot ett annat samhälle eller längtar sorgset tillbaka mot det gamla. Men de är inget umbärligt extra, lite glitter ovanpå samhällskroppen. Utan en del av grunden.
