Det har länge skvallrats om den i kulturvärlden. Enligt ryktena är det en historia med större sprängkraft än granskningen av Svenska Akademien.
Exakt vad den skulle landa i visste så klart ingen. Men kulturvärlden älskar att skvallra, om du nu trodde något annat.
Bara några veckor innan reportaget skulle sändas mötte det en motattack som inte liknar något vi tidigare sett i Sverige. Stjärnadvokaten Johan Eriksson som anlitats för att kväsa historien, hotade att stämma journalisterna på Uppdrag granskning enbart på grund av de intervjuer de gjort. Eriksson menade på största allvar att det skulle vara olagligt för journalister att ställa frågor.
Det kunde utgöra förtal.
Det är en advokats jobb att gripa efter halmstrån, men det såg onekligen ut som att han skämde ut sig själv och sin egen yrkeskår.
Tyvärr är Eriksson listigare än så.
Det var inte journalisterna han ville oroa. De är inte särskilt mottagliga för tomma hot. Men det finns andra som är det. När även SVT:s källor nåddes av informationen att de riskerar att kallas till rätten som vittnen insåg de att deras anonymitet kunde röjas.
Det är svårt att invända mot redaktionens beslut att, som man säger ”pausa”, granskningen. Deras första prioritet måste alltid vara att skydda källorna.
Uppdrag Granskning är dessutom en av få redaktioner som har råd att jobba intensivt i två år och sedan bara lägga ner ett jobb av den här storleken. De flesta kommersiella medier hade säkert frestats att publicera ändå.
Det hela var så klart en succé för advokat Johan Eriksson.
Frågan är om det var värt det.
Hans kunder är visserligen fria att rannsaka sina egna samveten i stället för att svara på frågor från journalister, men alla vi andra tvingas hantera en helt ny och brutal metod för att trycka ner ett obekvämt avslöjande.
Det är ingen skitsak, i dessa dagar.
I dag på Pressfrihetens dag presenterade Reportar utan gränser sitt årliga pressfrihetsindex. Sverige hade halkat ner ett pinnhål, till fjärde plats.
I topp ligger som vanligt grannlandet Norge.
Det främsta skälet är den nya spionerilag som förbjuder media att publicera nyheter som kan skada relationen till främmande makt. Den mest ungerska lag justitieminister Gunnar Strömmer snickrat ihop. En lag som försöker skydda regeringens havererade Natoansökan från nya problem. Att man så brutalt skjuter på budbäraren var lite oväntat av en regering som annars verkar älska ett samhälle fullt av Foodora-bud.
Den andra SVT-storyn som slängdes i papperskorgen i veckan kolliderade just med Strömmers spionerilag. SVT:s ansvarige utgivare Charlotte Friborg bedömde att det var omöjligt att publicera några kartbilder över Ukraina som nyligen läckt från Pentagon. Dokumenten är kända och skulle troligen inte ha orsakat någon större skandal om de publicerades. Det ska mycket till att förändra vår bild av kriget. Men SVT gjorde ändå rabalder av att de skrotat storyn. Troligen för att försöka skapa opinion mot spionerilagen som alla sunda journalister hatar.
Konsten att döda en story är nästan lika gammal själva journalistiken.
Ronan Farrows bok om Harvey Weinstein är uppkallad efter ett av de mest kända: ”Catch and kill”. Att man helt enkelt köper rättigheterna till en berättelse och låser in den i ett kassaskåp där det får ligga tills alla glömt vad det handlade om.
Men dagens makthavare sitter på en allt mer avancerad verktygslåda.
Att jaga pyttesmå faktafel och hetsa vargarna på sociala medier är numera standardförfarande. En allt vanligare metod är att själv lägga ut en oklippt version av en intervju. Något SD:s Mattias Karlsson gjorde häromveckan när han granskades av TV4. Lägger du ut tre timmars video på YouTube med rubriken ”Sanningen bakom XX granskning” har du vunnit oavsett vad den innehåller. Ingen orkar lyssna. Men alla fattar att media är dumma.
Reportrar misskrediteras alltid på grund av vem de känner, var de bor och var de arbetar. En sorts bottennotering nåddes i fjol när Sven Otto Littorin anklagade journalisten Frida Sundkvist för att vara partisk eftersom hon hade samiskt påbrå.
Samtidigt har det sverigedemokratiska etablissemanget med Björn Söder i spetsen bemästrat den trumpistiska retoriken. De behöver inte ha något på fötterna alls. Det räcker med att de vevar på om hur ”vänstermedia” vill förstöra samhället. De kommer alltid hitta en facebookgrupp som tror dem.
Lagstiftarna i Sverige har i närmare hundra år varit på den fria journalistikens sida.
Vi har haft en historiskt kraftfull yttrandefrihetslagstiftning, ett public service av internationell klass och ett presstöd som visserligen urholkats, men som ändå varit basen för många fria redaktioner.
Med spionerilagen ändrades det radikalt.
En dörr kickades upp som gjorde journalistiken till ett villebråd.
Om inte ens justitieministern respekterar rätten att granska makten så finns det inga anledningar för mindre nogräknade makthavare att göra det.