Men tänk om det finns en annan väg.
En socialistisk försvarsstrategi – när högern försöker privatisera, ja, då tar arbetarna över.
Under 00-talet var det faktiskt så retoriken gick. Borgerligheten lanserade privatiseringar som att personalen fick ta över verksamheten. Och det lät ju bra! Personalen har bättre koll än politiker, så då ska de bestämma över sin arbetsplats. Nästan som en syndikalistisk arbetsplatsdemokrati.
Svår att vända
Nu vet vi ju att det inte blev så. I stället lades offentlig verksamhet i allt högre grad ut på entreprenad. Flera av de bolag som köptes av personalen såldes vidare till storbolag med massiva vinster. Personalen på vårdcentralen Serafen i Stockholm köpte 2007 verksamheten för 700 000 kronor, och sålde den fyra år senare vidare till Capio för 20 miljoner kr. Istället för ekonomisk demokrati fick vi riskkapitalister och kostnadsminimering.
Problemet med privatiseringar är att det är så svårt att göra dem ogjorda. När något en gång har privatiserats är det förbannat svårt att få det tillbaka i offentlig regi. Det är i princip bara när skolan, vårdcentralen eller äldreboendet blivit olönsamt, eller gått i konkurs, som verksamheter kan tas tillbaka.
Därför har röda styren stått handfallna efter en blå privatiseringsvåg.
Ändra perspektiv, LO
I en nyligen publicerad studie av Bo Rothstein diskuteras varför vi har så få arbetarkooperativ i Sverige. Kooperationer är annars populära, vi har Coop, bostadsrättsföreningar, HSB och Arla. Alla är kooperativ, av producenter eller konsumenter. Men arbetarägda kooperativ lyser med sin frånvaro. I ett internationellt perspektiv sticker Sverige ut: uppskattningsvis arbetar en halv procent av den svenska arbetskraften i arbetarägda företag. Motsvarande siffra i USA är tio procent.
Orsakerna är enligt Rothstein två: fiaskot med löntagarfonder inom socialdemokratin och ett motstånd från LO, som ser arbetarkooperativ som ett hot mot den egna organisationen. I kooperativ försvinner den svenska tvåpartsmodellen – arbetarna blir arbetsgivare. Fackens position i sådana företag är högst oklar, därför uppfattar LO det som ett hot.
Löntagarfonderna kommer nog aldrig återkomma, men tänk om LO skulle ändra sitt perspektiv. För LO behöver hitta nya strategier.
En instabil arbetsmarknad, lägre anslutningsgrad och splittringar inom LO-kollektivet har gjort rörelsen svagare. För många uppfattas facket som ett försäkringsbolag, snarare än ett verktyg för ekonomisk demokrati. Den ideologiska grunden suddas ut, vilket också försvagar stödet för LO:s politiska påverkansarbete. Det syns inte minst i det allt svagare stödet för röda partier bland LO-medlemmarna.
Gynnas ekonomiskt
Kooperativa företag har pekats ut som en lösning på flera parallella problem. Den ekonomiska ojämlikheten kan minskas när arbetarna inte bara får lön utan även tar del av kapitalintäkter. Outsourcing och flytt av verksamheter från mindre orter kan stoppas när arbetare får bestämma över företagen.
Ökande klyftor, internationell konkurrens och privatisering av offentlig verksamhet är onekligen negativa för LO:s medlemmar, det har LO själva definierat ett flertal gånger. Det finns alltså flera skäl att sluta se kooperationer som ett hot och att börja se dem som en möjlighet.
LO, alternativt LO-förbunden, skulle kunna stötta anställda i att ta över företagen vid generationsskiften eller försäljningar. Sedan skulle verksamheten ägas, drivas och styras av de lokalt anställda, med stöd från fackliga ombudsmän. Till skillnad från löntagarfonderna skulle det finnas en stark lokal förankring för strategin. De anställda skulle gynnas ekonomiskt när vinsten tillfaller dem. Demokratiska arbetsplatser skulle också gynna solidariteten arbetare emellan.
Börja med välfärden
Var ska vi börja? Gärna med borgerlighetens privatiseringar inom välfärden. Då skulle vi behålla den demokratiska makten över välfärden, även under borgerliga styren. Vinstintresse skulle inte längre vara ett problem när det är arbetarna själva som styr över balansen mellan arbetsvillkor och överskott.
Och tänk vad häpna alla moderater skulle bli om de helt plötsligt infört demokratiska arbetsplatser i stället för välfärdskapitalism.
Bara det är värt en kursändring från LO:s sida.
