Det var en privat sak.
Möjligen kan det här bero på den gamla partilojalitetstraditionen i Sverige. Man definierade sig utifrån hur man röstade. Man var sosse eller höger eller vänster och partierna var rörelser som många tillhörde.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Rösten betydde ett slags erkännande om tillhörighet.
Att offentligöra sin röst betydde då att begränsa sin frihet socialt. Man ”var” det man röstade på.
I själva verket kan man ju vara övertygad reformistisk socialdemokrat och ändå i val rösta på FI eller MP, bara för att man vill stödja en förändring. Och självklart röstar några hundratusen moderater på KD utan att vara sådär extremt kristna. Man röstar taktiskt emot S.
Själv har jag alltid röstat mot de borgerliga. Men aldrig för ett parti eftersom jag aldrig har tyckt att jag helhjärtat kunnat stödja ett. Det har alltid funnits något allvarligt som skaver i programmen och utspelen.
Samtidigt är det självklart att rösta.
Så vad gör jag 2018 är:
1. Kommunvalet. Jag röstar i Stockholm och kommer lägga rösten på Fi. Mitt huvudargument är att det behövs ett feministiskt parti och i Stockholm kan det få inflytande. Jag är född man och har levt ett liv inom rörelser och sett hur vi män misslyckats gång på gång att skapa den jämlikhet vi säger oss stå för. Den största revolutionen globalt är fredlig och ihärdig, den är feminismen och den har erövrat ett bättre liv för de allra flesta utan våld. Ändå bemöts den just med våld och hat från män som förstör för sig själva och sina barn. Det finns för mig ett värde i ett parti som har som uppgift att ständigt driva det här vidare. Män kommer annars svika igen.
2. Landstinget. Här väljer jag S. Den stora ideologiska frågan handlar om att stoppa nyliberalismens förstörelse av klimat och välfärd. Det hänger ihop. Accepterar man privatiseringarna av den gemensamma vården så accepterar man också kapitalägarnas makt över annat. Kollektivtrafiken till exempel. (Vår kanske viktigaste omställningsfråga i storstaden). Alliansens styre har inte bara blivit mygel och superskandalen runt Karolinska, det är också ett marknadstänkande för kollektivtrafiken som förstör omställningen (och arbetsmiljön). S har förvisso vacklat just i landstingen runtomkring i landet, men i Stockholm försökt driva en annan linje. Gratis kollektivtrafik kan bli en möjlighet om de pressas rätt.
3. Riksdagen. För första gången någonsin kommer jag att rösta V. Tidigare har det varit omöjligt för mig, sjuttiotalets sekterism var olidlig, Stalins skugga lång, åttiotalets oförmåga att stödja den svaga demokratiska oppositionen i öst, 90-talets platta fall inför Göran Perssons ekonomiska politik har gjort att jag aldrig övervägt en röst. Men nu tror jag att något har hänt. Inte bara så att partiet försöker omdefiniera sin ekonomiska politik och ta steg bort från nyliberalismen, man börjar utmana istället för att anpassa sig till ”ansvaret”. (Det obegripliga stödet till ökad militarism skaver dock här.) Men för mig blev beskedet att partiet inte längre slåss för utträde ur EU en milstolpe. Jag har aldrig accepterat V:s nationalism (som har sitt ursprung i gamla teorier om ”socialism i ett land”). När man nu står inför en situation där högernationalister enas i försöken att förstöra EU så gör man det rätta och säger istället att uppgiften är att använda EU till samarbete för att rädda klimat och minoriteters rättigheter. EU är inte bra, men alternativet är oerhört mycket värre.
MP då? Regerandet med S har innehållit så grova svek mot det som partiet gick till val på att en röst skulle vara en chansning. Speciellt som man vill regera med borgerligt stöd. Jag ska villigt erkänna att partiets klimatpolitik på EU-nivå, överglänser de andras, men i omställningen av Sverige drabbas man av ekonomisk skräck för att vara radikala och hamnar på marknadslösningar och ett sparande i offentlig sektor som är destruktivt. (Det märks också i MP:s kommunalpolitik).
Men det blir ju ett nytt val nästa år.
Det mest irriterande i röstandet är såklart att de rödgrönrosa inte klarar av att vara vuxna nog och samarbeta så att kampen står om en majoritet, inte om en omfördelning inom det rödgrönrosa blocket.
Det finns ingen vilja hos partierna att tänka utanför boxen.
Det kanske är den största lärdomen av årets val.
Om inte partisekterismen bryts ner kommer motståndarna att vinna.
Vi får se om moder jord klarar av att skaka om de ansvariga.
Hur tänker du om om din röst? Berätta gärna. Ja, du kan vara anonym. mejla johan@etc.se så börjar vi diskussionen om framtiden.