Det gick inte som Vladimir Putin hade tänkt sig. Det gick inte heller som den övervägande majoriteten av experter hade föreställt sig, den ryska invasionen underpresterade enormt. Förklaringen är komplex men den bottnar i vad individualism, nepotism och rovkaptialism gör med ett samhälle.
Fick sig en kalldusch
Något som om och om hävdats i analyser av konflikten är att Ryssland agerar som om de trodde att den ryska armén har samma kapacitet som sitt sovjetiska dito. Man ignorerar då att den ryska federationen har hunnit utkämpa ett par krig under sin relativt korta existens. Det ironiska är att nästan alla deras större militära insatser har kantats av samma problem. Det första Tjetjenienkriget hade en farsartad inledning. De ryska reguljära förbanden visade sig vara ett tomt skal. Oförmågan att anpassa sig efter krigets förutsättningar gjorde att de fick dra sig tillbaka från de tjetjenska rebellmiliserna. Först efter år av omstrukturering och träning kunde de återigen ta makten i den upproriska republiken.
Även om kriget mot Georgien 2008 var en rysk framgång så baserades den i första hand på Georgiens fullständiga missbedömning av de ryska intentionerna. Krigets första dagar resulterade i onödigt stora förluster för de ryska trupperna. Precis som efter första Tjetjenienkriget så blev det en kalldusch.
Reformerna räckte inte
Putins försök att omvandla sin storskaliga massarmé till en semiprofessionaliserad styrka upplevdes ha misslyckats och nya reformer genomfördes för att komma till rätta med problemen. Problem som dåligt motiverade soldater, försvunnet krigsmateriel och hierarkisk styrning skulle åtgärdas kraftfullt och tiotusentals officerare fick gå i ett försök att effektivisera organisationen.
Under den ryska interventionen i de syriska och ukrainska inbördeskrigen verkade Ryssland slutligen ha lyckats. Väst betraktade de ryska styrkornas flexibilitet och tillgång till modernt krigsmateriel som något nytt. Men det skulle visa sig att man inte tyglar rovkapitalism med reformer och dekret.
Den storskaliga invasionen av Ukraina 2022 visade att alla problem som funnits sedan Sovjetunionens kollaps fanns kvar och bara motverkats där den statliga kontrollen var stark. När mängden trupper skalades upp så blev friktionen allt större. Den extrema ojämlikheten Ryssland fick känna på efter Sovjetunionens kollaps hade gjort vad ojämlikhet alltid gjort – den skapade incitament och tvång att tillskansa sig pengar på andra sätt än de legala. Mängder av livsviktig utrustning saknades i förbanden, soldater existerade bara på pappret och kadaverdisciplin användes för att hålla soldaterna i schack.
De privata aktörer som i och med reformerna skulle möjliggöra att skala ner den gigantiska sovjetiska krigsmaskinen blev också en kassako för oligarkerna.
Prigozjin är inte ensam
Flera obekräftade exempel har uppdagats under kriget. Ukraina har visat upp skyddsvästar som saknat skyddsplattor och stridsvagnar vars extra pansar inte innehållit de material som gör att de fungerar.
Ett aktuellt exempel är Jevgenij Prigozjin, känd som en av legosoldatsförbandets Wagners ägare. Han gjorde sin rikedom på att ta över statliga uppdrag. 2012 landade han ett avtal för att tillhandahålla mat till ryska soldater till ett värde på motsvarande över cirka tio miljarder kronor. När Ryssland nu nått en lokal framgång i Soledar, gör han allt han kan för att ta äran för det och profilera sitt företag. En politisk och ekonomisk marknadsföringskampanj som betalas med skattemedel och människoliv.
Den ryska korruptionen utgör en av faktorerna till det initiala misslyckandet, dess utbredning i landet har allvarligt skadat krigsmaskinen. En korruption framdriven av att företag och rika individer okontrollerat fått ta de gemensamma tillgångarna för att gynna sig själva. Deras intresse har alltid bara varit sin egen rikedom. Det lämnar kvar människor i botten som inte ser någon annan lösning än att göra vad topparna gör fast i mindre skala. Det giftet kan bara skapas i ett samhälle som saknar gemenskap. Gemenskapens största fiende är ojämlikheten.
Var ligger lojaliteten?
Idag kan vi vara tacksamma över att korruptionen försvagat den ryska armén, men å andra sidan kanske Putin aldrig kommit till makten i ett mer jämlikt ryskt samhälle. Men vi kan också fundera på vad ökad ojämlikhet innebär för svensk säkerhet. Svenskt Näringslivs försvarspolitiska rådgivare förklarade nyligen tydligt att deras medlemmar inte har någon skyldighet att förbereda sina verksamheter för krig eller kris. Först vid höjd beredskap förväntas de ta ansvar för säkerheten. Sveriges fem rikaste äger nu mer än hälften av all rikedom i landet och vårt gemensamt ägda säljs ut på löpande band. Samtidigt är försvarsfrågan mer aktuell än någonsin. Det kanske det är dags att fråga sig: Vem är miljardärerna lojala mot?
