Det går bra för Ruben Östlund just nu. Hans satirdrama ”Triangle of sadness”, som redan vunnit en guldpalm, blev idag nominerad i tre Oscarskategorier. Bland annat till ”Årets bästa film”, något en svensk film inte nominerats till sedan 1974. Jag, som muttrade redan igår när Östlunds film tog hem sex guldbaggar, är både förvånad och besviken.
Såhär: ”Triangle of sadness” är underhållande och hyfsat träffsäker i sin samtidsanalys. Vissa av skådisarna (tyvärr inte de svenska) gör ett fantastiskt jobb på den mardrömslika kryssningsfärden och introscenen där Östlund driver med modehusen genom att låta ett gäng manliga modeller posera för H&M respektive Balenciaga är både kul och precis lagom smart.
Men jag kan inte låta bli att ifrågasätta samtiden om ”Triangle of sadness” är vår definition av ett mästerverk. Den vulgära toaletthumorn, den bristande klassanalysen och de uttjatade klichéerna om att influencer-tjejer slänger sin pasta efter att de fotat den hade, kanske, kunnat förbises i en svensk filmkontext. Men borde de inte kräva mer än så i Hollywood?
Om ”Triangle of sadness” inte gjort anspråk på att ”vända upp och ned på makthierarkier” hade Oscarsnomineringen på ett sätt känts rimligare (även om det antagligen är just detta anspråk som gjort att den blivit nominerad). Utan den uttalade ambitionen hade det varit lättare att ignorera missarna och den världsfrånvända skildringen av invandrare och arbetarklass. Med detta syftar jag främst på den filippinska toalettstäderskan Abigail, som efter att kryssningen gått omkull blir en auktoritär matriark på den ”öde” ön där de överlevande hamnar.
Anledningen till att Abigail blir topdog på stranden är att hon vet hur man gör upp en eld och hur man fiskar. Alltså: filmens vändpunkt, den stora ”omkullkastningen” som Östlund pratat så mycket om, bygger på att en invandrad städerska har bättre koll på naturen än överklassen.
Resonemanget är svårt att köpa för alla som har någon slags inblick i hur vardagslivet ser ut för dem som städar på våra toaletter. Men även för alla (och detta borde faktiskt Östlund veta) som någon gång vistats bland de övre klasserna. Ingen älskar frisk luft, jakt och erövrandet av naturen så mycket som de med mycket pengar.
Efter guldbaggarna under gårdagen sa ”kungen av Cannes” till Kulturnytt i P1 att ju längre man varit med desto mindre roll spelar det om man vinner. En kommentar som i sammanhanget kändes lite väl otacksamt, men som i bästa fall tyder på att han kan hålla fötterna på jorden även när Hollywood hyllar honom. Jag hoppas det, för både ”The Square” och ”Turist” är filmer som jag ofta återvänder till. För att inte tala om ”Play”, som kom 2011, men ändå känns mer relevant än Borat-liknande ”Triangle of Sadness”.
