Jag tillhör de 50 procent av befolkningen vars identitet aldrig byggt på smällare, fenomen som ”rövboll”, ”derbynerver” eller ”Snoop Dogg och Seth Rogen på Youtube framför en green screen”. Jag tillhör de 50 procent av befolkningen som fått stå vid sidan av och betrakta den andra 50 procenten skjuta hårda bollar i baken på varandra och smälla sönder trumhinnorna med sådana där små gröna kulor. Och trots att jag rent intellektuellt förstått att jag antagligen inte missat något storartat har jag inte kunnat låta bli att känna en liten sorg över att jag inte fått vara med. Det var därför med stor nyfikenhet och kunskapstörst jag tog mig an årets två mest grabbiga romaner; ”Häng City” av Mikael Yvesand och ”Kritaen5a” av den anonyma författarskaran som kallar sig ”Redaktionen”.
Yvesands roman utspelar sig i Luleå en sommar i början av 90-talet då livet står hyfsat stilla. Huvudkaraktären driver runt med sina två polare, de snattar snus och bygger kojor. Äter chips till middag och tältar i en rondell under en misslyckad campingutflykt. I bakgrunden av sommarens händelselösa dagar sker ett brutalt mord där någon tar sig in i det lugna villaområdet och dödar en hel familj i deras hem. Pojkarna skakas om av händelsen och visar sig under berättelsens gång vara mer inblandade än de själva förstår.
Men eftersom jag är tjej är jag ganska ointresserad av mordhistorien och betydligt mer fascinerad över karaktärernas kufiga relationer och stela sätt att visa omtanke på som författaren gestaltar oerhört skickligt; ”Jag kastar påsen med bullar på bordet, mest för att det känns genant att ha gjort nåt snällt. Jocke trycker genast in en hel i munnen”. Träffsäkra scener som denna är återkommande och lyckas gång på gång drabba mig. Det är det lilla, passiva livet utan språk för känslor som gör boken läsvärd. Som väcker en moderlig instinkt i mig, en vilja att dra upp persiennerna och bjuda de bleka pojkarna på en näringsrik middag.
Denna känsla försvinner så fort jag öppnar ”Kritaen5a”. Nu har killarna blivit stora och flyttat till Stockholm (obs, det är absolut inte samma killar, det bara känns så för att jag läser böckerna direkt efter varandra). Bokens handling är rätt obefintlig, det är snarare ett gäng rövarhistorier uppdiktade efter varandra, någon blir jagad av polisen, flyr till Mexiko och råkar ligga med en transvestit. Någon annan snackar till sig ett jobb på en kreddig Södermalmskrog, råkar dra en lina ketamin under middagsrushen och gör bort sig totalt framför ett par restaurangkritiker. Om man är en manstillvänd snällis kan man tolka boken som en idéroman vars syfte är att kritisera den snobbiga kultureliten, ett verk som vill vidga synen på vad en bok är och vem den är skriven för. Om man är en snobb från kultureliten kan man tolka boken som ett drogat dravel totalt befriat från litterär kvalitet. En nedskriven kukmätartävling som någon hopplös marknadsperson på förlaget trott ska generera cash trots att det är uppenbart att ingen som vill läsa den här boken har råd att betala för den. Oavsett är det tydligt att författarna är proffs på något så sällsynt som underhållning. Boken är späckad av oneliners, självironi och makabra beskrivningar om vår samtid som gör det omöjligt att inte få sig ett gott skratt.
Trots att böckerna utspelar sig i olika delar av Sverige, under olika decennier och handlar om olika åldersgrupper är de på vissa sätt lika varandra rent handlingsmässigt. Det är lössläpptheten, inifrånperspektiv, bristen på auktoritet, bristen på kvinnor (sällan har två verk torskat så hårt på Bechdel-testet), den ohälsosamma livsstilen, att allt är så fult. Att allt de stoppar i sig är så äckligt. Båda böckerna innehåller en scen där de respektive gängen åker ut till landställen för att umgås med varandra. I båda böckerna går dessa små resor åt helvete. Varken pojkarna eller männen klarar av att ha trevligt ihop. Det är som att de gör allt de kan för att tillvaron ska vara så jävlig som möjligt.
Som läsare är det tacksamt att följa äventyren, få luta sig tillbaka och pusta ut över att man slipper vara med. Även om killarna, mitt i misären, verkar ha det fruktansvärt roligt.
