Sätt munkavle på Taylor Swift. Censurera David Hellenius i mask. Censurera honom utan mask. Lägg ner Eurovision. Lägg ner ”Hela Sverige bakar” och ”vänsterstyrda public service”. Lägg ner all den tv som min elitistiska kollega kallar ”ytlig mainstream-skit gjord för TV4-pöbeln i Bromma” och investera i operahusen och de obskyra teatrarna. Poesin. Hardcore-banden från 80-talet som enligt samma elitistiska kollega är det bästa som hänt mänskligheten. Investera ännu mer i Ingmar Bergman och hans laktosintolerans.
Gör exakt vad ni vill, men rör fan inte mitt Robinson. Denna kultförklarade dokusåpa som Sverige blev först med att sända 1997 har inte bara inspirerat till litterära klassiker som ”Flugornas herre”. Programmet har även agerat språngbräda åt flera av vår tids skarpaste politiker (Martin Melin, vinnare 1997 och Jan Emanuel Johansson, vinnare 2002).
Vårens säsong är sensationell av flera anledningar och tar programmet som alltid håller toppnivå till nya höjder. Dels är originalet Anders Lundin tillbaka som programledare med ett storkroppslugn som inte ens de kaxigaste deltagarna vågar mopsa sig mot. Dels (och håll i hatten nu för det är framför allt det här som gör att årets upplaga går att placera i Nobelpris-klassen) är lagen i den pågående säsongen uppdelade efter kön.
Lag Venus består av cirka åtta tjejer med ögonfransförlängning i 30-årsåldern samt Ci som är 60 och vann ”Gladiatorerna” år 2000 – det vill säga innan resterande lagmedlemmar ens börjat grundskolan. I lag Mars hittar vi ett gäng gym dudes, två spinkiga hipsterkillar med ”bra på pussel”-energi och 58-åriga Lars som tidigare varit bankdirektör men nu är förtidspensionerad och satsar på sig själv enligt en artikel publicerad i Filmtopp.se.
”Killarna mot tjejerna” är alltid ett kittlande koncept, upplagt för succé ur ett underhållningsperspektiv. Men det lägger också goda grunder för experiment av mer vetenskaplig natur.
Eftersom deltagarna är isolerade från omvärlden och i denna säsong även från det motsatta könet, fungerar Robinson som en utmärkt fallstudie av det renodlade matriarkatet respektive patriarkatet. En frågeställning som är intressant ur både ett akademiskt och politiskt perspektiv är: Vilken av dessa världar vill man helst leva i?
Med viss reservation för pick me girl-bias, går det redan efter de första avsnitten att konstatera att utfallet motsäger både fördomar och hypoteser om kvinnan som det socialt överlägsna och ”vårdande könet” (se Agnes Lidbecks ”Finna sig”).
Resultatet visar istället att testgruppen i lag Venus börjar tjafsa och frysa ut medlemmar så fort de anländer till sin ö. När de ska bygga ett läger blir de snabbt osams och har svårt att samarbeta eftersom de är oförmögna att lyssna på varandra.
I lag Mars är stämningen däremot varm och trivsam. Urvalet håller sig visserligen till klassiskt manliga gruppbeteenden (armhävningar, kast med boll i vattenbrynet), men de är uppmuntrande även mot den del av testgruppen med svagare fysik och lyckas snabbt bygga upp en laganda där alla till en början är inkluderade.
Argument i stil med ”hen är dubbelt så gammal som oss” används av båda lagen för att rättfärdiga den grova exkludering, som i lag Venus eskalerar till den nivå att programledaren får bryta in.
Men ju längre deltagarna befinner sig på sina respektive öar, desto tydligare framkommer en annan trend i båda lagen som kan beskrivas som könsöverskridande. Både på Venus och Mars blir de medlemmar som passerat 50 (vilket alltså bara är en i varje lag) uteslutna.
Ci blir utfryst med hänvisning till att hon är ”falsk”, Lars för att han är ”den svaga länken”. Argument i stil med ”hen är dubbelt så gammal som oss” används av båda lagen för att rättfärdiga den grova exkludering, som i lag Venus eskalerar till den nivå att programledaren får bryta in.
Åldersdiskrimineringen känns helt obefogad. Ci verkar vara en av de mer pålitliga deltagarna och Lars är i betydligt bättre form än flera av de andra Mars-medlemmarna. Dessutom är beteendet kontraproduktivt. Genom att exkludera de starkare spelarna förstör lagen för sig själva.
Varför de väljer denna metod och vilka potentiella vinster den för med sig är exempel på frågeställningar det går att undersöka närmare. Robinson-studierna har stor relevans för vår förståelse av samhället i stort och förhoppningsvis kommer den antropologiska vetenskapen granska fältet närmare.
I bästa fall kan nedläggningen av ”Masked singer-samhället” leda till en våg av fristående kurser i Robinson-studier.