Anna-Maria Carnhede: Riskkapitalister får inte ta över ­kvinnofridsarbetet

När brottet grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken 1998 tog Sverige en absolut tätposition i världen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. I decennier hade kvinnojoursrörelsen vittnat om att upprepade kränkningar och misshandel bryter ner en människa – även om de enskilda våldshandlingarna inte alltid är så våldsamma. Jourerna kände till den jävliga systematiken i våldet och hur den kan rasera en kvinnas liv.

Lagen var unik till sin konstruktion. Efter år av hårt opinionsarbete skulle nu en mans flera enskilda, i sig straffbara, handlingar tillsammans kunna utgöra ett grövre brott.

Regeringen – med jämställdhetsminister Margareta Winberg och justitieminister Thomas Bodström i spetsen – hade lyssnat på kvinnojourerna.

Vid tidpunkten var jourrörelsen stark i Sverige. Detta var sex år innan SVT-granskningen ”Könskriget” nära på krossade den. Utan en stark kvinnojoursrörelse och envist feministiskt gräsrotsarbete hade aldrig lagstiftningen kommit till. 

Det är därför vi bör vara ytterst kritiska till vad som börjar hända med kvinnofridsarbetet. I dagarna tryckte Roks på larmknappen. När flera kommuner i Stockholmsområdet skulle upphandla tjänsten ”skyddat boende” blev jourerna undanträngda. Roks skrev ett upprört pressmeddelande om att det istället är riskkapitalister och andra privata aktörer bland dem som nu tar över. Deras ilska är välgrundad.

Det är inte bara så att de helt eller delvis ideella kvinnojourerna erbjuder ett alldeles unikt stöd för hotade kvinnor och tjejer i form av systerskap. De jobbar med barnstöd, följer med till rätten, stöttar, stärker. Kvinnor hjälper kvinnor. Unikt!

Den mentala tröskeln till en jour är också ofta lägre än till myndigheter, av tusen olika skäl.

Dessutom bottnar kunskapen som jourerna besitter i 40 år av kvinnofridsarbete. Fram tills alldeles nyligen ingick inte ens utbildning om våld i socionomers utbildning.

Men det absolut allvarligaste med utvecklingen är att när jourrörelsens muskler utarmas försvagas samtidigt dess viktiga roll som opinionsdrivare.

Vi kan idag berätta om att en av svensk feminisms mest förnämsta exportprodukter – lagen om grov kvinnofridskränkning – håller på att bli urvattnad. Poliser och åklagare verkar missa systematiken i våldet och registrerar våldshändelser som enskilda misshandelsfall. Det är ett kraftigt bakslag för svensk kvinnofrid.

Det är just vid sådana bakslag vi behöver en kvinnojoursrörelse med muskler. Då är det är livsfarligt att vi lägger kvinnofriden i händerna på riskkapitalister på bekostnad av de ideella och uttalat feministiska jourerna. Det är självklart bra att det finns komplement till jourrörelsen, men knappast positivt när de ideella krafterna systematiskt motarbetas.

Ingen myndighet kan slå det systerskap som stöttar kvinnor och barn på jourerna. Värna den svenska kvinnofridsmodellen!