Samtidigt har flyget försetts med något slags politikens motsvarighet till anabola steroider. Trots dess skadliga påverkan subventioneras det med flera miljarder kronor varje år och är befriat från såväl energi- som koldioxidskatt. Detta faktum är det omöjligt att bortse från, alldeles oavsett partitillhörighet.

Under några år var ordet “flygskam” så trendigt att ordet infördes i Svenska akademins ordlista. Greta Thunberg seglade till USA och svenskarna började faktiskt flyga lite mindre. Under samma period lyckades Sveriges då rödgröna regering införa en flygskatt på några tjugor per resa. Men efter att industrin lyckats få politikerna att tro att dessa tjugor skulle bli dödsdomen för flygbranschen skrotades skatten. 

I dag vill bara tre partier i riksdagen återinföra den. Inget av dem leds av oppositionsledaren. Magdalena Anderssons parti har numera sällat sig till gänget av politiker som kritiseras för att tycka mer synd om inrikesflyget än klimatet. Eller rättare sagt: partiets ledning har gjort det. Det är inte en omöjlighet att tänka sig att en hel del sossar ute i landet undrar vad som hände när partiet bytte plats med Centerpartiet i flygskattfrågan.

I det här läget kommer nyheten om nedläggningen av Bromma flygplats som en lisa för själen för alla som i decennier argumenterat för att få bort flygplatsen. Visserligen kommer inrikesturerna ledas om till Arlanda. Och visserligen hade nedläggningen gjort miljörörelsen gladare om den framstått som en direkt följd av på riktigt modiga politiska, snarare än affärsmässiga, beslut. 

Men ändå finns skäl för rörelse att jubla: en resa till Arlanda gör flyget mindre tillgängligt – och förhoppningsvis tåget mer frestande.

Senast 2038 ska flygplatsens ägare Swedavia ha sanerat och lämnat området, som istället ska täckas av en ny stadsdel bostäder.

Knappt någon förändring kan vara mer symbolisk.