Poängen är att skrämma löntagare till lägre konsumtion. Genom att levnadsstandarden ska sjunka så ska också företagen tvingas sänka sina priser så att priserna går ner och inflationen bromsas. Detta enligt skolboken som Riksbanken slår i med allt ivriga händer.

Problemet är att det där inte fungerar.

Löntagare med bostadslån är redan i panik, de kan få tiotusentals kronor i ökade kostnader med räntorna som bankerna ser framför sig. Bankerna har redan överkompenserat sig för de första räntehöjningarna från Riksbanken, de kommer självklart fortsätta på samma sätt framöver.

Ökad panik hos löntagarna kanske minskar utlandsresor i sommar men matkontot kommer inte att kunna försvinna och de prishöjningar som ”greedflationen” hittills skapat från de stora matjättarna kommer inte avta. Så länge företagen kan så höjer de priserna.

Motorn bakom inflationen är i grunden energipriserna som skrämde upp både enskilda och företag förra året och överkompensationen som företag tar ut för dyrare el och drivmedel försvinner inte för att Riksbanken gör lån dyrare.

Det här är helt enkelt ett trubbigt vapen man använder, en slapp räntehöjning utifrån en teori som verklig­heten redan avvisat.

Därför börjar också Riksbanken motivera det hela med andra argument. Nu är det kronan som ska försvaras, denna insikt efter många års kronfall kan verka yrvaken men är nog mer ett argument för att man inte riktigt vet vad man ska säga annars.

Egentligen är Riksbankens ränte­höjning enbart en anpassning till Europeiska centralbanken. Sverige kan inte ensam gå emot Europas finanspolitik och Riksbankens ”oberoende” är mest ett ord långt från de ekonomiska verkligheterna.

Så nu får svenska folket höjd inflation på kostnaderna för bostäder och lån. Hyrorna kommer studsa upp en bit även nästa år.

”Bekämpandet av inflationen” är mest en process där löntagarnas pengar omvandlas till högre vinst­er hos de företag som faktiskt skapar inlflationen idag.