”Lagen är tänkt att vara min tjänare och inte min herre, ännu mindre min torterare och min mördare. Att respektera lagen, i den kontext the American Negro befinner sig i, är helt enkelt att ge över sin självrespekt.”

Texten skildrar 60-talets Harlem, där rädslan för polisen ligger som en blöt filt över lokalsamhället. Efter mordet på en butiksägare döms sex ungdomar – Harlem Six – till livstids fängelse. I väntan på rättegång utsattes tonåringarna för upprepad misshandel av vakter. Efter att fallet uppmärksammats av medborgarrättsrörelsen blev det en ny rättegång där alla, utom en, friades. Robert Rice avtjänar fortfarande sitt straff.

Igår kom slutligen domen i rättegången mot polisen Derek Chauvin, han som tryckte ett knä mot George Floyds nacke medan Floyd inte mindre än 27 gånger sa att han inte kunde andas. Chauvin fälldes på alla tre åtalspunkter. Chauvins flackande blick när han mottar domen är tveklöst ett historiskt ögonblick.

Lagen är menad att tjäna mig, inte bemästra mig. Det skrev James Baldwin sommaren 1966. Efter gårdagens dom tänker jag särskilt på dessa ord. På vad som är verklig rättvisa och när den är uppnådd. Domen har ett signalpolitiskt värde: I ett land där poliser sällan åtalas, än mindre fälls, under tjänsteingripanden lär juryns utlåtande få en och annan amerikansk polis att inse att svarta liv betyder något och har ett värde.

Men rättvisa är inte uppnådd.

George Floyd borde vara vid liv, hans dotter borde få ha sin pappa och 17-åringen som filmade mordet och bevittnade det hela borde fått undslippa traumat.

Däri ligger orättvisan, att svarta liv räknas innebär också att morden på dem inte går att göra ogjorda.

Samma dag som inledningsanförandena börjar i Floyd-rättegången mördas en 13-årig pojke. Han skjuts ihjäl samtidigt som han höll upp sina händer. Han hade en familj och ett namn, Adam Toledo.

Samtidigt som domen föll skjuts en 16-årig flicka till döds utanför sitt hem. Hennes namn var Ma'Khia Bryant, även hon med en slocknad livsberättelse.

Sedan början av rättegången har 64 personer mördats av amerikansk polis.

Hälften av offren är svarta och latinos.

I sin doktorsavhandling ”Race and Order” beskriver kriminologen Leandro Schclarek Mulinari hur rasdiskriminering och institutionell rasism lever i symbios med rättssystemet, även i Sverige. Sedan 70-talet har frågan om ”hårdare tag” stått i centrum för politiska kampanjer. Måltavlan för statens repressiva åtgärder är inte sällan människor som rasifieras som icke-vita. Det kan handla om hur migrationspolitik vävts ihop med kriminalpolitik; gränser som ska försvaras – och varje signal om att en med sin kropp hotar dessa kan göra en till föremål för rasprofiliering. Men också lokala kampanjer mot tiggeri, razzior på arbetsplatser för att leta efter papperslösa och kontroller i kollektivtrafiken för att nämna några exempel.

Forskningen om ras/etnisk profilering i Sverige är inte utbredd, vilket också gör det svårt att navigera i ämnet. Några studier har visat på samband mellan brottsbekämpning i särskilda områden och vittnesmål om ras/etnisk profilering. Många vittnar också om diskriminering och profilering i spåren av terrorbekämpning, särskilt den muslimska gruppen.

I en studie om utlänningskontroll i polisarbetet (Hydén & Lundberg, 2004) beskriver poliser att de stoppar människor som ”inte passar in” eller ”ser skumma ut”. Vidare säger de: ”Det är klart man kollar dem som inte ser svenska ut.” I ett land med dokumenterade problem med rasism i poliskåren vägrar samtidigt många poliser erkänna, än mindre ta itu med problemen.

Samhällsutvecklingen har tveklöst satt sina spår i även oss. Vi har vant oss vid relationen mellan ras, lag och ordning, till den grad att vi inte längre reagerar på etnifieringen av samhällsproblem. Det finns många lärdomar att hämta från mordet på George Floyd, men den allra viktigaste är att frågan är satt i system. Mordet handlade inte om en enskild polisman, inte heller om ett enskilt polisingripande. Mordet var den yttersta konsekvensen av en lång och brutal kedja. I ett land där ras och kriminalitet lever ihop till den grad att en falsk sedel blev en dödsdom.