Restaurangbranschen är troligtvis en av de branscher som innehåller den absolut största mixen av människor. Branschen utgörs av folk från hela världen. Det talas otaliga olika språk och bemästras otaliga olika kulturella kök. Restaurangbranschens anställda kommer i alla åldrar, alla utföranden och färger. Är branschen fri från rasism för det? Nej, det vore bara naivt att tro.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Igår bjöds anställda och partners in till Bockholmsgruppens personalfest. På festen, som kallas för ”Bockholmsgalan”, delades det bland annat ut priser till anställda som utmärkt sig. De presenterades med namn och bild.
Men de anställda i disken, ja de presenterades med en kort film i stället, där en av ägarna figurerar svartmålad på kroppen och med stora röda läppar och tillgjord kraftig brytning. Som en ”hyllning” till diskarna.
Den som kollar på restaurangbranschen med riktigt nyktra ögon kommer snabbt se att branschen är uppdelad. För att tala klarspråk: etniskt segregerad. Det krävs inte särskilt mycket detektivarbete för att kunna se att hotellen ofta städas av utlandsfödda kvinnor och att disken ofta diskas av utlandsfödda män. Eller, för den delen, kvinnor och män som inte är vita.
Lägg därtill också att hotellstädare och diskare toppar lägstlöneligan i branschen och ofta tvingas arbeta deltid. De har, kort och gott, sämre villkor och löner än som exempel kockar, som av en händelse ofta inte ingår i samma grupper som diskarna och hotellstädarna. Kockar - främst män och ofta vita - har både högre status och tjänar bättre. Det här är inte en tillfällighet och dessutom är det långt ifrån bara i restaurangbranschen som den här typen av uppdelning finns.
Den är utbredd på arbetsmarknaden och visar sig både i rasistiska utgallringar bland namn i jobbansökningsprocesser och i tilldelning av faktiska yrken. Det återspeglas i lön och rättigheter, vilket LO:s rapport ”Tid, makt och pengar” också visar tydligt. Där slår man till exempel fast att utrikes födda i hög grad får arbeta på visstid och dessutom är de som hänvisas till låga löner - under lång tid.
Vad har det här med den svartmålade ägaren i filmen om diskarna på Bockholmsgalan att göra? Allt. För filmen dyker, tyvärr, inte upp som en enskild händelse i ett vakuum av vad som annars är en jämlik tillvaro. Den dyker upp i en bransch och på en arbetsmarknad som redan är etniskt segregerad och som dessutom kommer att fortsätta vara det också.
I alla fall så länge den drivs av sådana som gallrar bort andra namn än Svensson eller Bengtsson när det ska anställas, och förvisar utrikes födda och folk som inte är vita till lågavlönade jobb med dåliga villkor. Eller som inte ens klarar av att visa sina anställda uppskattning utan att vara rasist på kuppen, oavsett om det var meningen eller inte.
