Alla vill vara med en artist som Yasin – men få vågar stå för det offentligt. Så har det sett ut i den svenska musikbranschen under det senaste decenniet.
Listan på inställda spelningar och avbrutna samarbeten är lång. Detta är vardag för många stora svenska rappare.
Rykten och berättelser om hur polisen - med resten av samhället bakom sig – har motarbetat svenska hiphopartister har florerat lika länge som genren existerat.
Jag har intervjuat hundratals personer som verkar eller har verkat på den svenska hiphopscenen, allt från artister till managers och producenter. Det är sällan jag träffar någon som inte känner sig säker på att polisen motarbetar deras försök att spela live.
När jag har bett om bevis och dokumentation är det ofta svårare – poliser man talar med dementerar alltid att man medvetet skulle försöka stoppa spelningar. Man hänvisar till just den sorts säkerhetsbedömningar som verkar ligga till grund även för den inställda arenakonserten som Yasin planerade på Tele2 Arena i höstas.
Både polis och arrangörer borde vara mer öppna kring vad säkerhetsbedömningarna grundas i. Det hade blivit en viktig pusselbit i den eviga debatten om den svenska gangsterrappen. Och, för en gångs skull, en ny sådan.
Det vi debatterar nu är mest en idé om en hotbild – som ibland verkar baseras endast på artisters texter, ibland på mer eller mindre väl uppdaterad underrättelseinformation om en artists kopplingar till ett kriminellt nätverk.
Detta leder då till en bedömning som ofta ger stora arrangörer tillräckligt med oro för att dra öronen åt sig. Man vill helt enkelt inte göra sig själva till måltavla i den hetsiga debatten om svensk hiphop.
Man vill inte bli den sorts måltavla som Yasin länge varit. Ibland har han varit en ganska ensam sådan.
Finns det utrymme i den svenska åsiktskorridoren idag att diskutera även en rappares yttrandefrihet?
En annan fråga som ofta lämnas obesvarad är varför polisen och samhället i stort inte istället kunde hjälpa till med säkerheten även vid en hiphop-spelning.
Om vi nu ser problem med säkerheten, varför inte försöka lösa dem? Precis som vi regelbundet gör vid många stora evenemang: vid fotbollsmatcher där gängkopplade huliganer drabbar samman, vid koranbränningar, vid demonstrationer och mängder av andra arenaspelningar som har ett otal olika säkerhetsbehov.
Den bestämda uppfattningen från många stora hiphopartister och deras managers är att den här sortens ”säkerhetsbedömningar” används för att motarbeta spelningarna. När polis, politiker och media egentligen också driver en ideologisk kamp mot hiphopen som musikform - på grund av ämnena som artister rappar om, samt vissa artisters nuvarande eller tidigare kopplingar till kriminalitet.
Lite på samma sätt som arbetsmarknad- och integrationsminister Mats Persson från Liberalerna gör, när han kräver att konsertarrangörer ska ”ta avstånd” från en artist som Yasin, på grund av dennes tidigare domar och den musik han gör.
För den som vill skingra den bilden finns som sagt mycket att göra. Finns det utrymme i den svenska åsiktskorridoren idag att diskutera även en rappares yttrandefrihet?
Frågan påverkar självklart inte bara en handfull rappare. Utan också deras hundratusentals unga fans som vill se sina favoritartister på scen. Det är de värda att göra - under trygga former. Och utan att användas som slagträ i en evigt pågående diskussion där debattörerna sällan verkar bry sig om de personer som står mitt i den.
