Var och varannan av de församlade artisterna verkar ha problem med egot och dålig blodsockerplanering – det är mitt i natten – men på något vis vänder de sig ytterst alltid till honom för ledning. Han lugnar Bob Dylan som oroar sig för att hans röst inte kan mäta sig med de övrigas.
Jones arbete känns så nära Azeglio Vicinis Sifysosarbete med Italiens fotbollslandslag 1990 som man kan komma. Bägge skulle hålla ihop ett tvåsiffrigt antal självupptagna mångmiljonärer – skillnaden var att Jones får ihop det. Och ”We are the world” blir färdigställd på den enda natt i världen då det var möjligt att föra samman alla medverkande.
De flesta är där för att Jones har bett dem.
Det finns mångfalt med sådana makalösa händelser ur Quincy Jones liv, om än kanske inte fullt så stjärnspäckade.
Just det där otroligt stjärnspäckade får Jones livslånga kärlekshistoria med Sverige att te sig än mer overklig, inte minst som han först förälskade sig i det Sverige som var folkhemmets.
I SVT-dokumentären ”När jazzlegenderna kom till Sverige” (2023) berättar Quincys och Ulla Jones son QDIII (Quincy Jones III) om de olika liv han levde: Ett med en pappa i Beverly Hills, ett med mamma i Farsta.
Det som förenar Jones tid i Sverige och Europa med den senare superproducenttiden är mer än något annat var Jones förmåga att göra det mesta av just möjligheterna han fann i möten.
Det Sverige Jones kom till var efter kriget i grunden förändrat från det land där Louis Armstrong tjugo år tidigare hade liknats vid en berusad gorilla. Sverige var nyfiket, till skillnad från USA. Jones kunde resa land och rike runt. Han spelade i Östersund, Umeå, Malmö, i folkparker, på jazzklubbar, för hela folket och det öppnade möjligheter. Jones var bara tjugo år när han kom till Sverige.
I det första land han besökte i Europa ledde möjligheterna till hans första skivor i eget namn. De spelades in med både svenska och amerikanska musiker på svenska skivbolaget Metronome och han knöt kontakter minst lika flitigt som han gjort i uppväxtens Södra Chicago och som han skulle fortsätta att göra livet ut.
På de första egna inspelningarna ”Pogo Stick”/”Liza” spelade Sveriges absoluta jazzelit; Arne Domnérus, Lars Gullin, Simon Brehm, Nisse Skoog, Bengt Runsten, Bengt Hallberg, Anders Burman och Åke ”Kometen” Persson, tillsammans med jättar från USA som Jimmy Cleveland, Art Farmer och Alan Dawson.
Jones menade att de svenska jazzmusikerna var bland de bästa han hört i världen, vilket ledde till att han tog med Åke ”Kometen” Persson på turnéer världen över.
Som så många andra jazzmusiker så lät Quincy Jones Sverige göra avtryck i själva musiken. Charlie Parker gjorde kärleksförklaringen ”Swedish schnapps” och Stan Getz jazzifierade ”Ack Värmeland, du sköna” till ”Dear old Stockholm”, (en låt som var med i Dizzy Gillespies, Chet Bakers, Miles Davis och John Coltranes standardrepertoarer). Jones skrev ”The midnight sun never sets” inspirerad av sommarturnerande i norr. Även om den spelades av Harry Arnold, Radiojazzgruppen, Monica Zetterlund, Sarah Vaughan och Lill-Babs, med flera, så gjorde nog ingen den till sin så som Arne ”Dompan” Domnerus.
Det går inte att titta en sekund på klipp, videos och nyhetsinslag om Quincy Jones på YouTube eller i sociala medier utan att dränkas i berättelser om hans arbete med popens och soulens superstjärnor och hans soundtracks till storfilmer i Hollywood.
Men berättelsen om Jones tid i Sverige säger något annat.
Det är inte något att bli flåspatriotisk över – snarare tvärtom något att bli dyster över.
Den handlar om ett förflutet då kulturlivets infrastruktur byggdes ut, då samhället satsade stort på musikskola, på folkparker, på att kulturen skulle vara nära alla. Det Sverige möjliggjorde sjumilakliv för Jones.
Han hade helt säkert tagit sjumilakliv förr eller senare vart han än landade, men några av de största stegen på vägen fram till att hålla ihop ”We are the world” och coacha Michael Jackson till de absoluta höjderna i popstratosfären togs i det svenska Folkhemmet genom att hålla ihop en svensk-amerikansk stjärnensemble.
Sedan dess har ”det svenska musikundret” blivet en sliten fras, men det som möjliggjorde det – som Jones slog sig fram i – håller våra styrande på att nedmontera självmant. Och den nyfikenhet på främlingars kulturella bidrag som välkomnade Jones är förbytt till demonisering av De Andra.
