Vladimir Putin är irrationell men också plågsamt förutsägbar. 

Georgien, Syrien, giftmord, fängslade oppositionella. 

Han har skjutit västmakterna framför sig. Prövat viljan att agera. Det har blivit sanktioner, men också ett besked att det aldrig kommer att bli något mer än sanktioner. Putin och hans krets är idag övertygade om att deras handlingar aldrig kommer att få konsekvenser, inte kännbara, dessutom möjliga att använda för att gentemot den egna befolkningen hävda att USA och EU vill tvinga det mobbade ryska folket till svältgränsen.

På kvällen, när Putin redan börjat bussa in trupper i Ukraina, chattar jag med journalister i de baltiska staterna. De är inte chockerade. De är inte förvånade. De menar att den här utvecklingen varit så uppenbar, att Kremls projekt följt en linje senaste decenniet, och att den inte slutar tvärt med Luhansk och Donetsk. Putin vill steg för steg underminera Ukraina, tror de. Han nöjer sig först när det sitter en lydig marionett i Kiev. Och kommer trupperna som nu ”övar” i Belarus någonsin att lämna? Eller är det nu en diktator, Aleksandr Lukasjenko, betalar priset till en annan diktator för att ha blivit räddad undan en spridande demokrati? 

De baltiska staterna känner trycket öka. Varför skulle Putin inte börja anspela på att det lever en miljon rysktalande människor i Estland, Lettland och Litauen? 

Ja, medlemskapet i Nato skyddar. Idag. Men om fem år, om tio år?

För några år sedan kanske den här analysen skulle kunna kallas alarmistisk, en naturlig följd av ländernas historia, av den påtvingade ofriheten.

Men inte längre.

Vi riskerar inte ett nytt kallt krig. Det är redan en verklighet.

Och för oss som minns hur läget var före murens fall är allting skrämmande bekant, inte bara vad gäller Kremls icke-demokratiska status och den trasiga dialogen mellan parterna, utan även hur ett eskalerande konfliktläge till sist riskerar att bli självspelande.