Befriad från The Pouges frejdiga folkrock harklar han fram en psalm om att han är redo att ge upp om inte Gud hjälper honom omedelbart. Det är en ljuvlig countrysång. En vacker liten teaterföreställning om maktlösheten hos ett mänskligt vrak som inte längre kan stå på benen. 

Och på sätt och vis sammanfattar den hans livsgärning.

Shane MacGowan bemästrade rollen som det döende vraket bättre än någon annan. En roll som var omåttligt populär i det dekandenstörstande 1980-tal då han slog igenom. När det förmyndande och föreläsande 70-talet punkterats av punken fanns det inget som var för lågt eller smutsigt för att inte omfamnas av popkulturen. Den drogs till det gotiska mörkret men inte minst till dekadensen. Förfallet. 

Charles Bukowski och den tjocke Elvis blev ikoner och Shane MacGowan nådde en publik som applåderade att han tappade tänderna.  

För till skillnad från sina samtida kolleger Tom Waits och Nick Cave var MacGowans föreställning, likt en sentida gangsterrappare, en ogenomgränglig blandning av fiktion och brutal verklighet. Han hade börjat dricka redan som barn och 1991 förklarade hans läkare att han nog inte hade lång tid kvar. Med heroinet som livskamrat överlevde han tills i går. 

På vägen gjorde han sitt missbruk till en extra bandmedlem. Jag minns hur jag släpades med på en spelning med hans extremt inflytelserika band The Pogues på Solnahallen för 30 år sedan. Efter en grundlig försening släntrade han in och mumlade fram två ohörbara melodier, innan han bokstavligt talat trillade omkull och basisten fick sjunga resten.

Publiken älskade det. 

De hade fått valuta för sina pengar. 

I raggarlandet Sverige har alkohol alltid representerat uppror mot överheten och i Shane MacGowans förfall kunde svenska gossar läsa in en revolt mot Systembolag och sosseri oavsett om de röstade höger eller vänster. 

När han nu gått bort noterar jag att han mottar hyllningar från högermän som mer än någon andra formades av den där revolten mot 1970-talets kultur. Shane var deras kille. 

I Storbritannien går han snarare till historien som en poet jämförbar med några av Irlands största. En ”bard”, vars naturliga miljö är puben och som den där ön har så många av. Och MacGowan var verkligen en textförfattare av den typ rockmusiken har allt färre av. En som bygger sina textrader på en djup beläsenhet.

Född i England av irländska föräldrar sökte han sig som ung punkare till folkmusiken för att stärka sin irländska identitet.

Han lyckades över förväntan. 

Inte bara hans irländska identitet stärktes. Alla fotbollsälskande män i hela världen fick en irländsk identitet efter att ha hört The Pogues. Att han är ensamt skyldig till att genren ”folkpunk” existerar, råder det inga tvivel om. Troligen är han dessutom medskydlig till att varje stad från Beijing till Borås har en irländsk pub. 

Förutom de priser som regnade över honom i slutet av livet har han förärats den största ära en låtskrivare kan uppleva: att skriva en riktig evergreen. Balladen ”Fairytale of New York” är numera en julklassiker av samma dignitet som ”White Christmas”.  Julen 2023 kommer den att spelas på repeat i varje irländsk pub från Mogadishu till Malmö. 

För mig är Shane MacGowan nog mest ett offer för sin tid. 

Men ”God help me” är en underbar sång. En sång gjord för begravningar.