Kanske.
Det märks i alla fall tydligt när någon med mindre erfarenhet av daglig nyhetsproduktion kastar sig in i en debatt om tillståndet på svenska nyhetsredaktioner.
Vi har badat i en sån debatt denna vecka. Twittrande ministrar, politruker och kulturskribenter har pekat med hela handen och gormat om hur SvDs utrikesredaktörer sköter sitt arbete.
Samtidigt som världspressen följde Julian Assanges resa mot friheten var nämligen svenska publicister djupt engagerade i ödet för en annan journalist som upplevt sig motarbetad – Malin Ekman på Svenska Dagbladet,
I förra veckan sade hon upp sig från sitt jobb som frilansande USA-korrespondent.
Ekman påstod att hon motarbetats av SvD på grund av ”redaktionell ensidighet” och att tidningens rapportering om USA ”införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende”.
Något hon inte tycker att han är.
Exakt vad som utspelat sig i hennes kommunikation med SvD får vi nog aldrig veta, men tillåt mig att göra en försiktig tolkning: En typisk redaktionell konflikt har utspelat sig. Några redaktörer har velat ändra i hennes texter. De har inte varit överens. Vilket lett till stor osämja.
Välkommen till journalistiken.
Det här utspelar sig varje dag, på alla redaktioner överallt, utan att det betraktas som något annat än en del av jobbet.
Opartisk, balanserad rapportering uppstår nämligen inte genom att varje enskild reporter är en helt opartisk och balanserad varelse. Tvärtom känner jag få journalister som kan beskrivas med just ordet ”balanserad”. Mig själv inkluderad.
Så journalistik är per definition alltid ett lagarbete.
Redaktörens jobb är att ha överblick, att se till att journalisten inte kopierar andra (särskilt viktigt när reportern befinner sig utomlands och rapporterar om vad som sägs på utomlandets tv) upprepar sig, har faktafel eller är tråkig och ointressant.
Eller att rapporteringen inte är lika ensidig som Fox news eller Matt Taibbi som Malin Ekman verkar hysa någon sorts hatkärlek till.
Det är en ständig dialog.
Att god journalistik är ett lagarbete märks inte minst på Ekmans eget skrivande. Utan SvD:s redaktörer framstår hon som plågsamt ensidig. Närmast tjatig. Hennes bok ”Skymning i Amerika” är en hård attack mot Demokraterna och Black lives matter-rörelsen. En oerhört politisk inlaga som landar mitt i dagens politiskt korrekta mainstream där det växande fantasifostret ”wokeness” utmålas som ett större hot mot demokratin i USA än Donald Trump.
Ekman lyckas hela tiden få sina intervjupersoner att säga det hon själv vill ha sagt, vilket resulterar i en synnerligen bajsnödig prosa. ”Kläm fram det nu, Malin”, är den kvarvarande känslan man har efter läsningen.
Men det här är egentligen ingenting som borde diskvalificera Malin Ekman som nyhetsreporter.
I debatten om politiserad journalistik har det nämligen smugit sig in en djupt bisarr föreställning om att redaktionellt arbete är av ondo. Och att en bra reporter måste vara närmast jungfruligt ren från omvärldens inflytande – ett tomt käril som fylls med fakta och sen spottar ur sig oklanderliga AI-sammanfattningar av verkligheten.
Det är idiotisk tanke. Och den har lett till absurda konsekvenser.
SD-mannen Linus Bylund har till och med föreslagit att public service-journalister vars inslag fällts av Medieombudsmannen bör stängas av från jobbet eftersom de är olämpliga som individer.
Många inom högern tror på allvar att om någon varit med i Fältbiologerna eller gått i en Palestinademonstration så kan de inte arbeta som journalister.
I verkligheten förhåller det sig precis tvårtom.
Till och med våra mest kända politiska kommentatorer har en uppenbar politisk färg. Några har varit ledarskribenter. Deras analyser kan ändå vara giltiga och intressanta.
Hälften av chefredaktörerna på våra största tidningar är före detta opinionsjournalister. Åsiktsmaskiner som nu leder komplicerat nyhetsarbete. Är det ett problem? Ja, det kan bli jobbigt. Det har hänt att chefredaktörers åsikter kommit i konflikt med tidningens egen nyhetsbevakning. Gnissel och bråk har uppstått.
Men återigen – journalistik är inte en soloåkning. En bra chefredaktör vet att backa undan. En bra redaktion fångar nyanserna tillsammans.
Om Malin Ekman hade accepterat detta borde hon kunna jobba kvar inom de mainstreammedia som hon på republikanskt manér nu börjat förakta, istället för att begrava sin penna i bloggsajten Substack – denna Bermudatriangel för arga kolumnister.
Men hon är inte helt ensam om sin kompromisslöshet. Kulturjournalistiken befolkas av en och annan skridskoprinsessa som hotar att säga upp sig om man flyttar på ett kommatecken i deras mästerverk. Vilket kan ha bidragit till att den här debatten blivit så snedvriden.
Expressens Victor Malm lyckades i alla fall raskt få diskussionen att handla om honom själv. Eller åtminstone kulturjournalistikens lilla värld. Och han beskriver ett dilemma som verkar oerhört lätt att lösa. Om han nu tycker att svensk kulturjournalistik är alldeles för fientligt inställd till Sverigedemokraterna och Trump så står det honom fritt att publicera mängder med kulturjournalistik som är betydligt mer positivt inställd till sagda politiker.
Han är kulturchef.
Till exempel kan han börja med att anställa Malin Ekman. Hon verkar redo att snöra på sig åsikts-skridskorna. Men det är så klart alltid lättare att titta på när någon annan åker i diket och sen med rynkad panna skriva att vi just nu ställs inför ett intressant dilemma.
Allt det här är egentligen ganska underhållande. Jag tycker folk borde säga upp sig i vredesmod lite oftare. Det piggar upp.
Men det finns en aspekt av Ekmans utspel som är oförlåtligt.
Att påstå att hennes tjafs med SvD-redaktörerna bevisar att svensk journalistik är korrupt och att SvD är slavar under woke-maffian eldar på den nationalistiska höger som vill snäva in pressfriheten.
Dessutom är det ett direkt attentat mot hennes forna kolleger på SvD – en oerhört samvetsgrann redaktion på nyhetsplats och på opinionsplats så pass högervriden att jag måste erkänna att jag log lite inombords över att chefredaktören Lisa Irenius (som själv lyft fram det amerikanska kulturkriget mot ”wokeness” på sina kultursidor) plötsligt fick smaka några milliliter av sin egen medicin.
Som sagt, journalistik är alltid ett lagarbete.