Expressen Kultur har sedan flera år publicerat texter av kommunikationsbyrån 500 Stockholms grundare Love Bonnier. Delägaren och vd:n Casper Törnblom skriver för SvD Kultur, och nyligen värvades byråmedarbetaren Laura Ingemarsson som ny skribent på GP:s kultursidor. 

Triss i PR, från samma byrå alltså. En tydlig trend: Kläggigt!

”Kan kulturcheferna  Lisa Irenius,  Victor Malm och Johan Hilton veta säkert om byråns kundrelationer medvetet eller omedvetet spiller över på kulturartiklarna?” frågar Eric Rosén sig.

En relevant fråga. 

En PR-person är, per definition köpt. Den får betalt för att nå ut med kundernas budskap via redaktionellt utrymme. Den kan sälja sina nätverk och plattformar, inklusive kultursidan. 

Hur ska läsaren kunna lita på att texterna inte är PR?

På Twitter kallar 500:s vd Casper Törnblom Eric Roséns text för ”konspiratorisk” och skriver att ”pr-konsult kan vara en egen person med helt egna intressen och åsikter”. Han är också övertygad om att ”Läsaren kan läsa en kulturtext signerad av en kommunikationskonsult och göra sin egen bedömning av innehållet”.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. 

I GP:s fall nämndes inte ens att den nyrekryterade skribenten Laura Ingemarsson från 500 Stockholm är just PR-konsult. Under hennes premiärtext stod endast att hon är ”kulturskribent” och en återkommande röst i SR:s ”Tankesmedjan”, där hennes PR-jobb inte heller nämns varken i sändningar eller på hemsidan. 

Hur ska den normalinsatte läsaren kunna göra en ”fullgod pressetisk bedömning”, när just PR-jobbet utelämnats? Det framgår inte i Johan Hiltons svar. 

Men det är inte 500-personerna som har gjort fel här. De har ju bara gjort lite ”skön PR”. Felet är mediernas. Jag hade gärna hört hur både GP och Sveriges Radio resonerat när de valt att mörka att en medarbetare är PR-konsult. 

Sveriges Radios uppdrag är att vara ”oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen”. Hur går det ihop med att ha en anställd som är PR-konsult på en byrå som bland annat jobbat för ICA och Vattenfall, och som bjuder klimatminister Romina Pourmokhtari på mingel för att nätverka?

Men även en kultursida i en dagstidning har en trovärdighet att värna.

Journalistförbundets yrkesetiska spelreglerna för pressen är snarlika Public service spelregler: ”ingå inte avtal eller andra förbindelser som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.”

PR-klägget skadar kulturjournalistiken.

Dessvärre varken börjar eller slutar kläggproblemet med byrån 500 Stockholms invasion på kultursidorna. Problemet är att etablerade medier hjälper reklamare att bygga varumärken som döljer att de är reklamare. 

Problemet är en samtid där alla tävlar om att vara sellouts. 

Storpoddaren Alex Schulman – jätteköpt av sina annonsörer i ”Alex och Sigge”, men samtidigt kolumnist i DN. 

Influencers och poddare som Brita Zackari, Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby – alla köpta för att göra reklam, men jobbar också som programledare i SVT. 

Självklart kallar folk sig hellre kulturskribenter än reklamare. Men vi borde inte låta dem göra det.