– Kanske redan om åtta år, skriver Alicja Cykowska i ett sms på måndagsmorgonen.

När Donald Tusk förkunnade seger i sitt tal på söndagsnatten valde han stora ord. Hans böner hade hörsammats. Demokratin hade vunnit. Polen var räddat. 

I själva verket har han en jobbig tid framför sig. För att bilda regering behöver hans parti samarbeta med såväl vänstern som valkoalitionen ”Tredje vägen” – som varken ser sig som vänster eller höger. 

Hur ska den allt annat än samlade oppositionens samarbete att se ut? Vad kan partierna enas om? Kommer Donald Tusk att uppfylla sina vallöften, som rätt till laglig abort till tolfte veckan, och samkönade partnerskap inom hundra dagar från maktskiftet? Det som Anja Rubik, Alicja Cykowska och många andra gick till vallokalerna för, i en aldrig tidigare skådad mobilisering av unga och kvinnor? Hur vill den nye regeringschefen lösa den humanitära och ekologiska krisen på landets gräns mot Belarus? 

Lag och rättvisa misslyckades kapitalt att göra den folkomröstning om EU:s migrationspolitik och den mur som skär igenom urskogen i Białowieża, som hölls samtidigt som valet till Sejmen, till en valvinnare. Bara 40 procent av polackerna deltog i folkomröstningen, som krävde 50 procents deltagande för att vara giltig. Men vilka slutsatser Donald Tusk drar av det hela återstår att se, och så länge fortsätter människor att dö vid landets gräns.

Och vad kommer Polens president Andrzej Duda att göra? Hans mandat sträcker sig till 2025. Kommer han att lägga in veto mot den nya regeringens lagförslag? Eller kanske rent av skicka lagförslagen på remiss till Polens konstitutionsdomstol – den som är fylld av Lag och rättvisas förtrogna? 

En sak är säker: Med ett historiskt högt valdeltagande har fler polacker än någonsin tidigare rätt att klaga över den politiska utvecklingen de kommande åren.